GOTT!!!!

En ofelbar kombination, tidigare bara funnen på lösvikt nu i rulle på ICA :) Me Loves It!!!

Himlen har för många änglar..

De senaste åren har döden varit närvarande för mig och för många i min omgivning.
Det slutgiltiga i att en person och en framtid med denne i inte längre finns. Oavsett om det är en förälder, en granne, en vän, ett nyfött barn eller en avlägsen gammal bekant som tas ifrån oss alldeles för tidigt är det ett slut på något som hade kunnat vara och en början nytt spår i livet som vi blir tvungna att ta. Livet blev inte som vi tänkt oss eller som vi velat att det skulle bli . Ljus, glädje och kärlek blir fördunklat och tystnaden,tomheten och chocken total.
Men tiden går, plötsligt har det gått en månad, ett kvartal, ett år då vi andra som inte är allra närmast lever vidare i vår egen vardag som att det otänkbara aldrig hade hänt. Många gånger önskar jag att jag hade orden på min sida, att jag skulle kunna vara sådär bra och säga och göra rätt saker när vänner och familj står i sorg och smärta. Jag, som antagligen många andra, kan inte föreställa mig hur det är att stå där med allt det som man trott om hur saker och ting skulle bli plötsligt slaget i spillror.

Änglabarn, allseende bevingade mödrar, befriade fäder och alla ni som gått för tidigt ur tiden. -Ni rör oss fortfarande, vi minns er och bär er med oss även när vi har svårt att säga det rakt ut eller är på kramavstånd till dem som behöver.

Livet ger mer än döden tar...

I valet och kvalet

Jahapp, då var det gjort..
Jag finner mig nyss hemkommen från en svettig vallokal där jag spenderat säkert en god halvtimme med "Södermalms förenade barnvagnsarmé". Jag kan inte låta bli att känna mig lite snuvad på hela valrörelsen när jag snällt står i kö med mina valkuvert, röstkort och ID-kort i ett fast grepp med en till synes bestämd min. Egentligen är jag bara där och röstar för att jag tror på demokratin, jag röstar för att jag har rätt att rösta. Förutom radioreklamen och valdebatterna på TV (som de allra flesta sänts på en kanal jag inte har) har jag knappt märkt av valet alls. Inga valsedlar eller valpropaganda har funnit sin väg ner i min brevlåda, ingen har hoppat på mig på stan eller knackat på min dörr för att berätta för mig hur Sverige bör förvaltas de närmaste fyra åren. Till och med när jag själv begav mig till valstugorna efter jobbet så hade valarbetarna gått hem tidigt den dagen...
Istället har jag i sista minuten inmundigat valfläsk på nätet och klickat mig igenom flertalet valbarometrar utan att bli så mycket klokare av det men röstar det gör jag.
Det återstår att se resultaten då, mycket kan ju hända på fyra år...

Länge Leve Demokratin!!

Du..

Tänk att få vakna en fredagsmorgon bredvid dem jag tycker allra mest om. Den ena snarkar förnöjt i fotänden och den andra lägger armen om mig, pussar mig på kinden och säger godmorgon. Vad gör det att det regnar ute och att vi egentligen snart måste kliva upp och ta itu med dagen, hundpromenader, jobb och allt det där när man kan få ha det såhär bra.

Du är så oväntad men så välkommen.
Du värmer mina händer och mitt hjärta..

Snälla stanna en stund till ;)

T

Thé, Trek, Terror, Tomas

Efter allt...

Hålet i gatan grävdes igen och tranorna kom och for, snön sjönk sakta undan. I vår virkexil kändes det mest som att värmen och ljuset var så långt borta som det bara kunde bli. Varje dag är precis som den innan i någon slags melankolisk limbo där nya grannen kallar allt på fyra för taxar, lycka kommer med microkola och jag har den största mördarhunden på byn..

Så kommer det där telefonsamtalet "Du, vi kanske har hittat ett möjligt jobb till dig!"
Nåväl det var en praktik med en eventuell möjlighet till extrajobb men jag är inte den som är den och Charlotte, min hjälte i rutiga pyjamasbyxor, röck ut en onsdagsmorgon och jag knep platsen :)

Så bar det av till staden varje vardagsmorgon för att lära mig allt om bling-bling, äkthetsstämplar, matsilver och manschettknappar.
Min snälla soc-tant gav mig också klartecken att söka mig en lägenhet närmare stan om inte annat för att äntligen kunna rå om mig själv ett tag. Inte för att det vimlar av lediga lägenheter i den här stan men med goda vänners hjälp och glada tillrop så stod jag snart i en en och en halva på södermalm och skrev under hyreskontrakt, fick flytthjälp och nästan alla möbler man kan tänkas behöva. Vad vore världen utan mina underbara vänner!? Jag är dock fortfarande utan riktig säng men madrass på golvet funkar oväntat bra och jag somnar ändå ovaggad om kvällarna med silverdrömmar...

Så en kväll fick jag besök utan att jag behövt muta med pannkakor och en och annan buss kan ha missats, numera kokar jag frukostgröt för två ibland ;) Helt oväntat men så fantastiskt underbart!!!

Som grädde på moset så får jag börja jobba extra då praktiktiden är över :)

Jag som så in i det längsta spjärnat emot att flytta tillbaka till Sundsvall, till staden där allt hände, staden jag inte sörjde det minsta.. Inte kunde jag i mina vildaste fantasier föreställa mig att jag kunde landa så bra, att den skulle ta emot mig med öppna armar.. Efter allt, efter hur det blev...

Syrenerna slår ut, de doftar lite mer i år än tidigare och jag har äntligen fått internet i nya lägenheten :)

Detta har hänt..

Tänkte jag skulle summera lite händelserna här ute i förorten för att se hur mycket det blir...

Vi har fått en ny granne på gatan. Han har en hund som är ganska tjock och en fru som jag inte vet hur stor hon är. De har skruvat upp saker på fasaden och har vattenskada på en toalett så det kommer hantverkare som kör förbi här då och då.

Polisen var här häromkvällen. Jag vet inte vad de gjorde här men de körde väldigt långsamt och ibland så stannade de, gick ut och lyste med ficklampor. Sedan åkte de härifrån.

Källaren är numera mycket tommare än den varit på mycket länge. Tre gubbar från Prio1 bar i flera timmar i två dagar för att få bort allt som de kanske skulle kunna sälja. Det obscena kakfatet och alla de enormt fula porslinspryttlarna tog de med. Jag undrar vem som kommer ha användning för dem...

De skall gräva i gatan här utanför. Ingen är riktigt säker på varför men gräva skall de och långsamt går det. Förra veckan kom det en kille och sprejade streck på gatan och snöhögarna. Orange på vår sida och slimegrön på andra sidan gatan. Jag såg honom inte men granntanten har tydligen skällt ordentligt på dem varje gång de varit här. Igår målade de dit strecken igen för snöhögarna hade smält så mycket att strecken flyttat sig och idag kom de hit med en stor grävskopa och en kärra med koner på. De bröt upp asfalten utanför hos grannen och parkerade skopan där, sedan åkte de.

Två småtjejer sparkade boll på gatan bredvid grävmaskinen nu på kvällen. Jag har aldrig sett att de sparkat boll på gatan här innan så frågan är varför de gör det nu när det står en grävskopa ivägen och varför de inte sparkar lite längre bort på gatan åt endera hållet så de slipper den?

Vi såg rådjur på isen på älven häromdagen. Fyra stycken. Dagen efter bröt isen och nu är där öppet vatten. Igår såg jag sju sångsvanar på samma ställe, fjolårsungar. Jag har också sett en domherre.

Igår gick vår router sönder. Jag fick fixa så internet fungerade ändå, nu har vi trådlöst internet. Så jag antar att vi numera är någorlunda moderna men hur man ställer om videoklockan från vinter- till sommartid har ingen riktigt listat ut än.

Vi har haft en massa bra väder med sol. Jag kan ha fått lite färg på näsan. Jag läste ut boken jag köpte i Stockholm. Den var lika bra nu som förra gången jag läste den och ännu en gång så känner jag suget efter en bultbräda från Brio!
Jag tror jag skall köpa en sådan någongång...

Det var väl ungefär det..

Jag har även..

Hört om dem som slänger gamla madrasser :)

Terror har fått sig en ny hundsäng, en redigt tjock 120 cm mardass delad på två och sedan lagt på varandra. Problemet är väl bara att den är lite för skön för nu ligger han visst hellre där än trängs med sin knotiga matte i hennes säng.

Nu vankas städning medelst ommöblering för att få plats med hela härligheten.

Draghundar

Jag har hört talas om människor som slänger sina strumpor när det går hål i dem...

Att göra en pudel..

Igår, söndag, hade kunnat vara en helt vanlig söndag.
Jag och mamma satt och språkade lite och jag skämtade lite sådär om att när jag bor hos henne har jag i alla fall inga bakissöndagar men ack så fel jag hade...

När jag sent omsider skall ta tag i morgonpromenaden påminner mamma mig om att jag glömt Terrors godispåse i hennes bil så jag tänkte att när jag ändå skulle ut så kunde jag ju lika gärna ta den med mig. Jag går ut med hunden bakom mig men när jag stannar till vid mammas bil får han syn på något och drar i full karriär förbi mig och drar mig med sig en meter på isen in mellan bilarna innan jag får stopp på honom. Där står grannens storpudel lös! Jag som fortfarande står mellan bilarna hinner inte se vad som händer men efter några väldigt tysta sekunder får terror tag i sidan på den andra hunden och trycker ut honom i vägen. Han tuggar inte, morrar inte, sliter eller skakar inte men vägrar släppa och när jag, dum som jag är, skall dra dem isär får pudeln tag i min hand.

Och jag som bara en gång i hela mitt liv varit på akuten får åka dit på allvar och mamma varnar mig redan i bilen att jag kommer få minst en spruta. Jag hatar sprutor!
Nåväl, vi behövde inte vänta så länge och jag fick två sprutor men jag minns bara den ena. Tydligen är jag känslig mot morfinpreparat, DUH!!
Det var en riktigt dyr och dålig fylla men de lyckades ju lappa ihop mig i alla fall och jag slapp sy :)

Väl hemma deklarerade jag min kärlek för Charlotte och milkshake och sedan somnade jag på soffan.

Over and out!!

Funny the way it is...

Lite lomhörd fortfarande och med skinnflådda handflator men lyriskt lycklig. Så som om gårdagskvällen liksom inte sjunkit in riktigt än. Det är en av de där stora sakerna på min "Saker att göra innan jag dör"-lista som nu med ett leende kan bockas av. Jag lilla Emma från Skottsund begav mig till storstaden alldeles själv för att se ett av världshistoriens bästa band. Tänk att de kom hit tillslut!

Det var i höstas jag av en ren slump såg ett litet kryptiskt meddelande om att Dave Matthews Band skulle komma till stan och det var nästan så att jag grät en liten skvätt av glädje. Sagt och gjort, snart höll jag tre biljetter i min hand. Dock blev inget som var tänkt och de kom en månad senare än först menat och tre blev två och helt andra men jag kom iväg till sist.

Min trogna storstadsciceron D ryckte in i elfte timmen och jag kommer alltid vara honom evigt tacksam, utan D hade jag aldrig hittat dit jag skulle och än mindre därifrån. Jag hade heller aldrig lärt mig användbara storstadsord som Spärrar och Foodcourt, eller åkt tunnelbana och pendel. Jag tror att jag gav en och annan Stockholmare ett gott skratt men som jag brukar säga: "Man skall göra bort sig minst en gång om dagen annars tar man sig själv på för stort allvar" . Stockholmare gör inte sånt, de ler knappt, har alltid bråttom och har alltid gott om tid. Nej D, det blir aldrig storstadstös av mig så du får tyvärr fortsätta skämmas. Tur att jag inte hälsar på så ofta ;)

Konserten var i alla fall helt galet, fantastiskt superbra i mina öron. Det var varmt och svettigt och mina fötter svällde och värkte och rösten min sjöng jag sönder men vem märker sånt när Dave och hans merry men står bara några meter bort. De spelade allt jag hoppades på och knappt vågade drömma om att de skulle spela och fastän att Dave himself var lite förkyld missades verkligen inget. För er som inte var där...







Hoppas att de kommer tillbaka snart, I'll be there!!!!

Jag hann med gamla stan också btw. Jag hittar där och man kan lita på att de inte bygger om :) Jag handlade en väska på Zapata och strosade på Scifi-bokhandeln utan att handla nåt och åt en kantarellsoppa på ett café där åtminstone hälften av personalen var trevlig, såg en kändis i fotriktiga skor, upptäckte att alla muséer i huvudstaden är stängda på måndagar, log åt en gubbe som delade ut flyers så han blev förvånad samt köpte mig en bok jag läst förut...
Dessutom hittade en proggrockande fyllogubbe från Kramfors mig på norrlandsåget och försökte bjuda mig på årgångswhisky, allt är visst fortfarande som det ska..

Ain't life grand?

Vaknar runt halv sju av att hunden kräks i trappan och tänker: "Suck, det kommer bli en sån dag"
Jag släpar mig upp och möter en skamsen Terror som ätit för mycket märgben kvällen innan men det är klart att man inte blir arg, det är ju ändå inte så att han kan rå för det. Jag torkar upp och skall till att gå tillbaka till sängen då pappret täpper till i toan så det blir tvärstopp! Jag suckar och tänker: "Det ÄR en sån dag!" Det tar ungefär en kvart innan jag löst pappersproppen och då har terror redan somnat, på mitt täcke.. Jag får stå och buffa och dra i honom innan jag får loss täcket så jag också kan lägga mig och jag somnar snart fastän jag inte tänkt det och missar slutet på det Stargateavsnitt jag startat på datorn.
Strax före åtta kommer mamma hem från jobbet och hundarna blir naturligtvis tokglada. Terror trampar mig ordentligt på låret när han skall ur sängen, så var jag vaken igen. Mamma stannar och språkar en stund men Terror skall promt ner för trappen fastän grinden är stängd. Är det något man vet med den hunden så är det så att han visar att han måste gå ut så måste han gå UT! Jag ber mamma släppa ner honom för att se om han springer till dörren.. Ja, Terror måste gå ut!
Jag tar på mig morgonrocken och ett par tofflor och går ner och släpper ut honom. Mycket riktigt, han släpper in riktig bomb nere på tomten, han hinner nästan inte ut i snön. Då kommer han på att han faktiskt är lös sedan första gången sedan jul så inte tänker han komma tillbaka inte. och dessutom är alla staket och häckar översnöade och skaren håller fint. Jag ropar och visslar och blir förbannad. När han går över till grannens gård kliver jag i skorna och hämtar kopplet. När jag kommer ut har han lagt en bomb åt grannen också, en mindre men ändock en bomb.
Jag svär, kopplar hunden, stänger in honom på altanen och river med mig några bajspåsar. Höll Skaren för Terror borde den ju hålla för mig tänker jag och testar försiktigt, den håller.
Jag stegar försiktigt i riktning mot grannen men precis på tomtgränsen brister skaren och jag blir sittandes med ena benet nedsjunket till midjan i en översnöad ölandstok, barfota i skon, i bara pyjamasbyxorna som för övrigt inte följde med resten av benet ner i hålet...
Till slut ryckte jag mig loss och fick med mig ett skepplass snö i skon, kröp över till grannen, skopade upp det som gick och tog mig moloken och frusen in igen.
Visst är det roligt att ha hund!!

Jo, det är en SÅN dag idag. Jag är i alla fall vaken....

To boldly go...

Idag var vi och trampade vatten med Terror igen. Han studsade upp i Treadmillen som att det var det bästa som hänt på länge. Tur det för att puckoglömska jag hade ju naturligtvis glömt allt godis hemma :O
Denna gången fick han gå lite längre än första gången så vi fick tillfälle att fota lite. Jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk, jag lovar att Captain Picard har något liknande i sina home quarters. Det är något med den där lådan som får en att vilja krypa ner i den och citera: "Space, the final frontier..."
Men det skulle jag ju aldrig göra ;)


Where no dog has gone before!!!

Veckans bild...

Jag har ju världens finaste modell så varför inte utnyttja det =)


Han studsar dock fram på tre ben fortfarande, det är som att han är rädd om benet nu när det är utan gipset. Kanske har han äntligen förstått att även en Terror kan gå sönder..

Igår var vi på Sundsvalls Hundgym och provade på Water Treadmill, det är ett löpband i en låda som fylls med vatten så att träningen blir skonsam för bland annat rehabilitering efter en skada.
Terror var såklart jätteduktig även om det var lite konstigt att behöva gå in i en låda och bli blöt. Han gnällde lite när vattnet fylldes på men vande sig snart. Minen då bandet började röra sig var dock obetalbar!! Han svängde om och stirrade mig rakt i ögonen: "Dude, it moved!"

Vi kämpar på och han får simma två gånger i veckan så snart kommer vi nog ikapp igen. Jag skall se om jag kan lyckas fota lite någon gång.
Snödrivorna är i alla fall utforskade, men att ligga och dra sig i sängen lockar visst fortfarande mer..

Hej foten!

Long time no see =)

Päron

Tycker både jag och Terrorn är gott men hårda som tusan skall de vara..

Vilket fantastiskt fin väderdag vi har haft idag. Vi tog oss en välbehövlig sovmorgon. Eller rättare sagt så hadeTerror i alla fall bestämt att vi skulle stanna i sängen. Varje halvhjärtat försök från min sida att häva oss upp hindrades av en tass över min mage och en talande blick, "inte än, snart.."
Upp kom vi och ut i solen gick vi men snödrivorna får fortfarande betraktas på avstånd tyvärr. Jag passade i och för sig på att berätta för honom att i morgon, i morgon hjärtat klipper vi gipset och då är det din dag. Vi skall gå i snödrivorna och du skall få rulla dig ordentligt i snön. Du skall äntligen få duscha och göra alla dina små tricks som inte riktigt gått när det varit svårt att att sitta och ligga ordentligt. Jag har laddat ordentligt med gogodis :)
Jag vet ju att han inte förstår men han vet vad jag menar, vi är båda tokigt le på gips och plastpåsar. Det är nästan så det syns på honom när han sitter på altankanten och nästan vädrar snön och drömmer om förra vintern då han fick röja runt så mycket han ville, nästan. Denna vintern blev inte som någon av oss hade kunnat tro och här sitter vi på mammas altan i solen, dricker kaffe och tittar på snö. Långt från Umeå och de som bryr sig om oss. Långt från kramar, hundkompisar, 3D-bio och ledarhäng men vi har ju klarat oss genom vintern trots allt. Det är alltid något. Från där vi har varit kan det knappast finnas någon annan väg än UPP!

Ännu har vi många filtar ovirkade, kaffekoppar odruckna, fiskbulleburkar oöppnade och en massa säsonger Star Trek osedda så nog klarar vi att vara arbetslösa ett tag till om det kniper. Nåväl, det är kul att få mycket mail i alla fall även om det är mest sånna där "Tack för din ansökan. Tyvärr är tjänsten tillsatt med annan sökande"

Så går terror förbi TV-soffan där jag sitter med datorn och ger mig en riktig hundpuss bara sådär som för att säga: "Matte, jag diggar dig" och plötsligt så känns hjärtat lite lättare, vi behöver ju egentligen bara varandra :)

Det kan också vara så att jag smög ner lite köttfärssoppa i hans middag ;)

Fluff

Galet så håret växer!
Jag har fortfarande lite glest i pannan men vem ser det under fluffet ;)
Jag hade nästan hunnit glömma vilken man jag har när faktiskt har hår, det var ju faktiskt ett tag sedan sist ändå.
Konstigt nog ser jag mig fortfarande som en flintis, fast en flintis med hår. Ungefär som att mitt normaltillstånd är kal fast ibland så växer det som tusan. Och varmt blir det också.
Får se om det fortfarande sitter kvar när det är dags att lägga mössan i lådan.
Då hittar vi på något riktigt skoj mitt hår och jag, kan man så ska man!!

Virknålen..

...har varit framme igen!

Denna gången blev det:















En sjal















och armvärmare

Nu e dock det gröna garnet slut :(

Kaninen återuppstår..

Tack! J gav mig en ny utlandssoldatreflexkanin att ersätta den gamla som försvann ned i okänd hundmage. Ingen av fyra skäligen misstänkta hundskrällen bajsade gult så det är svårt att peka ut den skyldige. Hoppas hon eller han fick ont i magen i alla fall för jag tyckte om den! Är väldigt, väldigt glad för den nya som nu åter tar hederskaninplatsen på väskan. Tack!

Sånt som gör mig glad..

Det behöver inte vara stora saker
De behöver inte glimma som guld
Det behöver inte vara vackra saker
eller något som man behöver.
Det behöver inte vara dyra saker
så länge man blir glad var gång man ser den
och den kanske är grön ;)

Who I am

Min musikpimp har gjort det igen! Jay Leno har hittat mig ännu en skägglös pojke som visst kan både sjunga och skriva sina egna låtar...


This is who I am!


Just Me...


;)

Tårar smakar salt...

Det hör inte till vanligheterna att jag gråter till filmer men det finns undantag.

För en herrans massa år sedan snubblade jag över en film som berörde mig betydligt mer än jag väntat mig. Filmen hette The Mighty som är baserad på en bok av Rodman Philbrick och handlar om två pojkar som mot alla odds blir bästa vänner.
Den ena lider av en dödlig sjukdom som gör hans kropp krokig och skör, den andra är mobbad av de andra barnen för att han är storväxt för sin ålder och betraktas som klumpig och dum. Tillsammans blir de starkare än vad de kunnat drömma om och bär varandra på sina axlar, den ene faktiskt bokstavligt. De läser om riddarna kring runda bordet och dubbar sig själva till Freak the Mighty och sätter ut för att rädda världen från faror och orättvisor. Nu är deras värld kanske inte så stor men farorna är desamma och ingen skall behöva känna sig utanför eller rädd.

Jag minns att jag grät varje gång jag såg denna film, nog för att den är sorglig men också för att den talade så tydligt till mig om den längtan jag hade efter en vän, en riktig vän, en bästa vän.

Idag när jag satt och slözappade framför teven var den plötsligt där igen. Det var verkligen som en gammal bekant som varit borta länge, den var sig lik och jag visste hur den skulle sluta. Inte helt oväntat så grät jag en skvätt eller två också men plötsligt så slog det mig: Jag är inte längre ensam!

Jag kanske inte har en kille, ett jobb eller ens någonstans att bo just nu men jag är ändå så mycket rikare och tryggare än jag någonsin varit. Jag vet att jag har vänner därute och framför allt en bästa vän.
Hon frågar hur jag mår och bryr sig om vad jag tycker och tänker. Hon står ut med mig även när jag har panik, är sur och är helt omöjlig. Jag vet att hon skulle bära mig om jag gick sönder och för detta är jag evigt och oändligt tacksam.

Det sägs att man inte skulle vara där man är idag om inte alla dåliga saker skulle ha hänt men det gäller att hålla det och de som är bra i livet allra närmast hjärtat.

E - står inte längre för ensam...

C
J
J
C
S
C
L
T
J
T
F
L
D
M
L
A
...

Light from the Heart Nebula
Credit & Copyright: Matt Russell

This is how it feels...

Det fanns en tid då jag trodde att kärlek kunde övervinna allt men så är det visst inte.
De säger de som vet att om man älskar sig själv så blir man älskad av andra men jag vill säga att det finns ingen som är så svår att älska som sig själv.

Så är jag ensam igen, varför är jag förvånad, på något sätt har jag väl alltid varit det. Jag släpper inte någon närmare än jag behöver, det gör bara för ont när de försvinner. Istället gör jag allt, allt för att göra mig oumbärlig så att man kanske skall älska mig i alla fall, sakna mig om jag inte är och kanske vilja lära känna mig i alla fall.. Men så blir det aldrig. De kan säga att de vill veta vem jag är, att de vill finnas där, vill tycka om mig men någonstans räcker det ändå inte med att bara vara jag..

I mitt huvud hör jag rösterna av de som sa:
Tro inte att du har något att erbjuda någon.
Ingen kommer någonsin lära sig att älska dig.
Du kommer aldrig bli omtyckt lika mycket som du tycker om andra.
Jag vill ha någon som du fast inte just du.
Inget kommer gratis, du måste förtjäna att bli älskad.

Jag skulle kunna göra så mycket, jag har så mycket att ge, för den jag tycker om vänder jag ut och in på allt för att den skall må bra. Jag försöker lära mig allt, alla do's and don'ts och inte glömma något. Att inte tolka alltför mycket ifall det blir fel, att inte vara ledsen och depp om det inte är hans problem och så vidare.. Men varför? För att jag vill visa att jag har något att erbjuda, jag vill inte göra det svårt eller tråkigt, jag vill inte vara till besvär. Allt för att förtjäna att lära kännas, att älskas.. För det är så det är i min värld, jag har aldrig upplevt något annat och om jag fortsätter såhär så är det väl så det kommer vara..

Jag är ensam igen för att jag kommit till vägs ände ännu en gång. Just nu kan jag inte ställa upp, inte vara glad alla dagar, inte vara den som löser allt och får det hända. Jag sitter fast...
Och varför skulle någon som man inte känner och inte riktigt kan lära känna vara värd att ställa upp på då, när det finns så många andra som hon och de som är bättre, någon som inte sitter fast?

Jag kan inte göra mer, jag har inte mer att erbjuda än mig själv som jag knappt kan älska för egen hand. Nog kommer jag att trilla dit igen, det finns så många fantastiska människor därute.

Finns han därute som inte bara vill ha någon som jag utan just jag och ingen annan. Som kan lära sig att älska mig trots att det kanske är lite besvärligt ibland och trots att jag inte sprider glädje omkring mig alla dagar. Någon som får tyst på de där elaka rösterna för gott?..




Tur att hundpussar finns :)

Nytt gips igen..

Idag bytte vi Terrors gips igen. Han fick en ny vinkel på benet för att gå mer normalt på foten och ett fint T igen idag igen =)
Nu har halva tiden gått och allt kunde inte se bättre ut!! Både vovve och matte har fått en massa beröm. Nu sover han ruset av sig framför TVn.



Vi laddar stenhårt inför schlagern på lördag!!!

This is how it is..

Det är många som frågar var jag är och varför och hur det kan komma sig, jag kan ju försöka förklara så gott jag kan utan att skriva en hel roman...

I våras blev jag klar med museologin och praktiken och jobbade som vanligt på KFUM under sommaren. Årets jobb var mer att utbilda mina efterträdare eftersom jag troligtvis skulle bo på annan ort nästkommande sommar. Alltså jobbade jag inte lika många dagar som tidigare år men eftersom jag inte hade någon hyra under sommaren gick det ganska bra ändå. Jag var lovad mitt sedvanliga halvtidsjobb till i mitten av september men fick inte jobba så mycket jag hoppats ändå.
Alltså hade jag inte råd att bo kvar i min studentholk, inte för att jag skulle fått stanna så länge ändå då jag inte pluggade längre. Å andra sidan vet jag ändå inte hur många nakenchocker en människa klarar av i längden...
Så, jag flyttade in hos en kompis för att stanna så länge som jobbet varade men det blev ju som sagt inte så mycket.. Mitt vanliga schema skulle på grund av omorganisering ge på sin höjd hälften av vad jag hade i hyra i månaden och det kunde jag inte bo och leva för. Med hjälp av underbara vänner blev således mitt flyttlass återpackat och kört hem till mamma där det nu står i ett förråd. Akvarierna är utlånade även om det ena inte riktigt höll i flytten. De möbler jag inte kunde sälja skänkte jag bort för de fick helt enkelt inte plats.

Sedan dess har jag säkert sökt 200 jobb men är fortfarande utan. Jag hade några trevliga stunder och ströjobb i Gävle ett tag men de är definitivt slut nu. För tillfället bor jag i mammas gästrum och tar hand om hund och hus när hon inte är hemma. Terror har dessutom en månad till att knata runt med stelben..



Så e de..

Filtad II..

Jo, jag har för mycket fritid..

Mamma hade en massa restgarn efter flitigt sockstickande, restgarner hon självklart inte fick slänga!





















Nu skall bara trådarna fästas...

If I had..

Om jag helt plötsligt skulle få alla räkningar betalda sådär helt magiskt denna månaden och skulle få tusen kronor över till precis vad jag vill så vet jag precis vad jag skulle göra med dem...

Gå på bio, vilken film som helst egentligen. - 200 kr inkl. resan och popcornen (för man måste ju ha popcorn, det är därför man går på bio)

Så jag kan virka färdigt den ena filten - Garn ca. 50 kr

Terrors favvo, Squirrel Dude, sjönger på sista versen så han skulle bli glad för en ny - 69 kr

Sedan längtar jag verkligen på att få äta kinamat - ca 100 kr kanske det kostar här i stan, jag vet inte..

Prenumeration på en favoritkorsordstidningen så att de inte tar slut så fort - 4 nr. 109 kr

Jag skulle också köpa mig ett par riktigt varma och tåliga vintervantar så jag slipper låna mammas hela tiden. - ca 300

Pengarna som blir över skulle jag sätt på ett busskort så jag kan ta mig till stan om det skulle krisa i något sammanhang - 50 kr depositionsavgifr för kortet, resten borde räcka Skottsund-Sundsvall tur och retur en gång i alla fall.



Jag drömmer inte lika stort som BNL ändå ;)

Fishumor..

Charlotte, någon har löst vårt fishundsproblem ;)






"Stjärtlapparna" kallas RearGear och finns i en uppsjö former och färger. Undrar om de tillverkas med väldoft också...? Perfekt för den som vill fortsätta tro att alla söta valpar bajsar hallon eller inte har en bil att hänga WonderBaumen i ..

Läs mer här: http://pryl.feber.se/art/172567/reargear__sjrtskydd_fr_hundar/

Jag vill dock fortfarande ha ett täcke eller hundtröja med texten: Death comes this end ----->

Filtat

Kanske har jag för mycket fritid eller så är det verkligt beroendeframkallande... Fint blir det hur som helst :)

Hmm...

Konserten med Dave Matthews Band på Arenan flyttas från lördagen den
13 februari till måndagen den 15 mars.
The concert with Dave Matthews Band at venue Arenan in Stockholm has
been moved from the 13th February to the 15th March.

Köpt biljett gäller och behöver inte bytas mot en ny biljett.
Purchased ticket is valid for entry on the new concert date.

Bästa vänner är bra att ha...

Livet kan vara rätt ok ändå, även när man inte får röra sig eller springa i snön, så länge man har någon att dela eländet med...

Hera vill hälsa till sin mamma att hon har det bra men att tant Emma är svår att lura med tabletterna, Terror håller sig på mattan, staketet är inte så högt som det ser ut att vara och att hon fortfarande är surast så det finns ingen anledning att oroa sig ;)

Nytt gips

Första gipsbytet!

Lite groggy fortfarande men han var tvungen att posera lite med nya gipset. Blått blev det denna gången med ett rosa T, rolig överraskning :)

Vetrinärerna på Vetrinärhuset är verkligen helt fantastiska och pedagogiska. Både jag och Terror fick beröm. Tio dagar till nästa gång då, undrar vad de hittar på för något då...?