This is how it feels...

Det fanns en tid då jag trodde att kärlek kunde övervinna allt men så är det visst inte.
De säger de som vet att om man älskar sig själv så blir man älskad av andra men jag vill säga att det finns ingen som är så svår att älska som sig själv.

Så är jag ensam igen, varför är jag förvånad, på något sätt har jag väl alltid varit det. Jag släpper inte någon närmare än jag behöver, det gör bara för ont när de försvinner. Istället gör jag allt, allt för att göra mig oumbärlig så att man kanske skall älska mig i alla fall, sakna mig om jag inte är och kanske vilja lära känna mig i alla fall.. Men så blir det aldrig. De kan säga att de vill veta vem jag är, att de vill finnas där, vill tycka om mig men någonstans räcker det ändå inte med att bara vara jag..

I mitt huvud hör jag rösterna av de som sa:
Tro inte att du har något att erbjuda någon.
Ingen kommer någonsin lära sig att älska dig.
Du kommer aldrig bli omtyckt lika mycket som du tycker om andra.
Jag vill ha någon som du fast inte just du.
Inget kommer gratis, du måste förtjäna att bli älskad.

Jag skulle kunna göra så mycket, jag har så mycket att ge, för den jag tycker om vänder jag ut och in på allt för att den skall må bra. Jag försöker lära mig allt, alla do's and don'ts och inte glömma något. Att inte tolka alltför mycket ifall det blir fel, att inte vara ledsen och depp om det inte är hans problem och så vidare.. Men varför? För att jag vill visa att jag har något att erbjuda, jag vill inte göra det svårt eller tråkigt, jag vill inte vara till besvär. Allt för att förtjäna att lära kännas, att älskas.. För det är så det är i min värld, jag har aldrig upplevt något annat och om jag fortsätter såhär så är det väl så det kommer vara..

Jag är ensam igen för att jag kommit till vägs ände ännu en gång. Just nu kan jag inte ställa upp, inte vara glad alla dagar, inte vara den som löser allt och får det hända. Jag sitter fast...
Och varför skulle någon som man inte känner och inte riktigt kan lära känna vara värd att ställa upp på då, när det finns så många andra som hon och de som är bättre, någon som inte sitter fast?

Jag kan inte göra mer, jag har inte mer att erbjuda än mig själv som jag knappt kan älska för egen hand. Nog kommer jag att trilla dit igen, det finns så många fantastiska människor därute.

Finns han därute som inte bara vill ha någon som jag utan just jag och ingen annan. Som kan lära sig att älska mig trots att det kanske är lite besvärligt ibland och trots att jag inte sprider glädje omkring mig alla dagar. Någon som får tyst på de där elaka rösterna för gott?..




Tur att hundpussar finns :)