Himlen har för många änglar..

De senaste åren har döden varit närvarande för mig och för många i min omgivning.
Det slutgiltiga i att en person och en framtid med denne i inte längre finns. Oavsett om det är en förälder, en granne, en vän, ett nyfött barn eller en avlägsen gammal bekant som tas ifrån oss alldeles för tidigt är det ett slut på något som hade kunnat vara och en början nytt spår i livet som vi blir tvungna att ta. Livet blev inte som vi tänkt oss eller som vi velat att det skulle bli . Ljus, glädje och kärlek blir fördunklat och tystnaden,tomheten och chocken total.
Men tiden går, plötsligt har det gått en månad, ett kvartal, ett år då vi andra som inte är allra närmast lever vidare i vår egen vardag som att det otänkbara aldrig hade hänt. Många gånger önskar jag att jag hade orden på min sida, att jag skulle kunna vara sådär bra och säga och göra rätt saker när vänner och familj står i sorg och smärta. Jag, som antagligen många andra, kan inte föreställa mig hur det är att stå där med allt det som man trott om hur saker och ting skulle bli plötsligt slaget i spillror.

Änglabarn, allseende bevingade mödrar, befriade fäder och alla ni som gått för tidigt ur tiden. -Ni rör oss fortfarande, vi minns er och bär er med oss även när vi har svårt att säga det rakt ut eller är på kramavstånd till dem som behöver.

Livet ger mer än döden tar...