En gång för länge sedan stiftade jag en bekantskap som kom att bli något utöver det vanliga...
Jag gick i småskolan och satt vid Önskedammen, en liten dypöl i skogen bakom skolan som var omgärdad av stora granar och stenbumlingar och som på något sätt fått magiska egenskaper i min livliga fantasi. Jag satt där ofta och var alltid ensam och plockade barr från de ljusgröna granskotten, tre och tre, kastade dem i vattnet och önskade mig saker. Inte saker som många andra barn i den åldern kanske gör, inga ponnyhästar, hundvalpar eller BMX-cyklar. Nej, allt jag ville ha var en vän. Jag ville ha en vän som lyssnade, inte tyckte jag var töntig och som kunde sova över ibland, för det var ju det som kompisar gjorde. Inte långt därefter träffade jag Mårten.
Första gången jag såg honom hade han inte ens öppnat ögonen men var den fetaste katt jag någonsin sett. Hans mamma var makalöst nog 14 år gammal vid nedkomsten och fick bara två små kattungar. Den ena var missbildad och dog strax efter så vår lilla kille hade mer mat att tillgå än som var riktigt nyttigt. Han låg och vaggade på mage med de små tassarna stickandes ut åt varsitt håll febrilt viftande utan att riktigt nudda golvet. Jag blev kär!
Någon vecka senare fick vi ett samtal: "Vill ni ha katten säg till nu, annars tar vi bort honom!" Självklart skulle vi ta hand om honom. Detta visade sig inte vara det lättaste då han visade sig vara en osynlighetskonstnär av rang. Han gömde sig bakom kuddarna i en orange manchestersoffa när vi kom för att hälsa på honom och lagom till dagen då han skulle flytta hem till oss hade han gömt sig så bra att ingen kunde hitta honom. Trots sin runda mage hade han och hans mamma lyckats gömma sig i vedboden så skickligt att de nästan inte gick att se om man inte visste precis var man skulle leta. Denna förmåga gäckade han oss med både en och flera gånger…
När han kom hem till oss bodde han första tiden hos mig, i mitt rum och sov varje natt ihoprullad ovanför min ena axel. Så blev han min katt och min bästaste vän.
Han har hört alla mina sorger och fått pälsen våt av mina tårar många nätter. Han har alltid lyssnat och funnits där när jag behövt honom som mest. När jag ropat har han kommit jamat igenkännande och lagt sig på rygg framför mina fötter. Vi delade en passion för kolasnören, döm om min förvåning när han började äta i andra änden. Men visst har vi haft våra duster. En kväll badade han i mitt akvarium och en annan smet han in i mitt rum och använde sin försvinnandekonst på både sig själv och mina två undulater. Tre vingspetsar och en ultraminimal blodfläck blev kvar och han sket grönt i en vecka.
Så blev jag äldre, flyttade hemifrån och lämnade kvar min vän. Han var inte en lägenhetskatt och vem skulle annars hålla koll nere vid älven om inte han var där. Han patrullerade sin runda några gånger om dagen och varje gång jag kom hem och ropade på honom kom han springande och jamade precis som att jag aldrig skulle varit borta. Men åren går och även om han lyckats hålla sig undan krämpor, skador och bilar kom slutligen åldern ikapp honom. Denna dag gick han sin sista patrull för oss, nu patrullerar han för någon annan.
Saknad, älskad, Mårten...
Jag gick i småskolan och satt vid Önskedammen, en liten dypöl i skogen bakom skolan som var omgärdad av stora granar och stenbumlingar och som på något sätt fått magiska egenskaper i min livliga fantasi. Jag satt där ofta och var alltid ensam och plockade barr från de ljusgröna granskotten, tre och tre, kastade dem i vattnet och önskade mig saker. Inte saker som många andra barn i den åldern kanske gör, inga ponnyhästar, hundvalpar eller BMX-cyklar. Nej, allt jag ville ha var en vän. Jag ville ha en vän som lyssnade, inte tyckte jag var töntig och som kunde sova över ibland, för det var ju det som kompisar gjorde. Inte långt därefter träffade jag Mårten.
Första gången jag såg honom hade han inte ens öppnat ögonen men var den fetaste katt jag någonsin sett. Hans mamma var makalöst nog 14 år gammal vid nedkomsten och fick bara två små kattungar. Den ena var missbildad och dog strax efter så vår lilla kille hade mer mat att tillgå än som var riktigt nyttigt. Han låg och vaggade på mage med de små tassarna stickandes ut åt varsitt håll febrilt viftande utan att riktigt nudda golvet. Jag blev kär!
Någon vecka senare fick vi ett samtal: "Vill ni ha katten säg till nu, annars tar vi bort honom!" Självklart skulle vi ta hand om honom. Detta visade sig inte vara det lättaste då han visade sig vara en osynlighetskonstnär av rang. Han gömde sig bakom kuddarna i en orange manchestersoffa när vi kom för att hälsa på honom och lagom till dagen då han skulle flytta hem till oss hade han gömt sig så bra att ingen kunde hitta honom. Trots sin runda mage hade han och hans mamma lyckats gömma sig i vedboden så skickligt att de nästan inte gick att se om man inte visste precis var man skulle leta. Denna förmåga gäckade han oss med både en och flera gånger…När han kom hem till oss bodde han första tiden hos mig, i mitt rum och sov varje natt ihoprullad ovanför min ena axel. Så blev han min katt och min bästaste vän.
Han har hört alla mina sorger och fått pälsen våt av mina tårar många nätter. Han har alltid lyssnat och funnits där när jag behövt honom som mest. När jag ropat har han kommit jamat igenkännande och lagt sig på rygg framför mina fötter. Vi delade en passion för kolasnören, döm om min förvåning när han började äta i andra änden. Men visst har vi haft våra duster. En kväll badade han i mitt akvarium och en annan smet han in i mitt rum och använde sin försvinnandekonst på både sig själv och mina två undulater. Tre vingspetsar och en ultraminimal blodfläck blev kvar och han sket grönt i en vecka.
Så blev jag äldre, flyttade hemifrån och lämnade kvar min vän. Han var inte en lägenhetskatt och vem skulle annars hålla koll nere vid älven om inte han var där. Han patrullerade sin runda några gånger om dagen och varje gång jag kom hem och ropade på honom kom han springande och jamade precis som att jag aldrig skulle varit borta. Men åren går och även om han lyckats hålla sig undan krämpor, skador och bilar kom slutligen åldern ikapp honom. Denna dag gick han sin sista patrull för oss, nu patrullerar han för någon annan.
Saknad, älskad, Mårten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar