Jag heter Emma och jag är beroende av prylar! Jo, det är dags att jag erkänner nu..
Inte nog med att min älskade mobiltelefon spruckit sönder och de på verkstaden (om det nu kallas så det stället där man lagar trasiga mobiler) påstår att jag utsatt den för yttre mekanisk åverkan, vad nu än det betyder i längden.. Det är tur att man har snälla vänner med gamla telefoner över som ligger och skräpar som jag kan få låna när jag är utan och eftersom jag inte har råd att köpa en ny just nu så lär det bli ett tag. Det är då man inser att utvecklingen går framåt minsann, det finns en anledning till att den tidigare så stolt paraderade yuppienallen blivit förpassad till byrålådan. Inte nog med att den saknar en massa fiffiga funktioner som man nuförtiden inte kan föreställa sig att klara sig utan, så som att * knappen alltid fungerar så har jag ju naturligtvis inte lyckats flytta med mig alla mina kontakter så om jag verkar förvirrad när jag svarar framöver så är det troligtvis för att jag inte har en aning om att det är du...
I dag började jag nästan gråta när min TV vägrade starta...
Egentligen så är det väl inte så att min TV absolut måste fungera, jag påstår ju å det bestämdaste för de som frågar att jag inte behöver en TV egentligen. Jag virkar ju, broderar, tittar på fiskarna och gosar med hunden, vem har tid å titta på TV titt som tätt. Sanning att säga misstänker jag nästan att bildröret dött av utmattning, eller åtminstone lite trött förkunnar:"Snälla du, låt mig vila lite, bara en stund, det har jag förtjänat!"
I min desperation och med gråten i halsen trycker jag med jämna mellanrum in power-knappen och drar ur och sätter i strömkontakten som att min hjärna inte kan acceptera det: Den kan inte vara trasig, den kan bara inte det! Inte skulle mitt trognaste sällskap bara ge upp sådär! Det är Orimligt!!!
Så händer det, den startar!! Jag och Terror dansar en liten segerdans på finmattan, här missas inget avsnitt av något färggrannt! För den nu som har tid att se på TV förståss...
Jag heter Emma och ja, jag är beroende. Länge leve TVn!
Inte nog med att min älskade mobiltelefon spruckit sönder och de på verkstaden (om det nu kallas så det stället där man lagar trasiga mobiler) påstår att jag utsatt den för yttre mekanisk åverkan, vad nu än det betyder i längden.. Det är tur att man har snälla vänner med gamla telefoner över som ligger och skräpar som jag kan få låna när jag är utan och eftersom jag inte har råd att köpa en ny just nu så lär det bli ett tag. Det är då man inser att utvecklingen går framåt minsann, det finns en anledning till att den tidigare så stolt paraderade yuppienallen blivit förpassad till byrålådan. Inte nog med att den saknar en massa fiffiga funktioner som man nuförtiden inte kan föreställa sig att klara sig utan, så som att * knappen alltid fungerar så har jag ju naturligtvis inte lyckats flytta med mig alla mina kontakter så om jag verkar förvirrad när jag svarar framöver så är det troligtvis för att jag inte har en aning om att det är du...
I dag började jag nästan gråta när min TV vägrade starta...
Egentligen så är det väl inte så att min TV absolut måste fungera, jag påstår ju å det bestämdaste för de som frågar att jag inte behöver en TV egentligen. Jag virkar ju, broderar, tittar på fiskarna och gosar med hunden, vem har tid å titta på TV titt som tätt. Sanning att säga misstänker jag nästan att bildröret dött av utmattning, eller åtminstone lite trött förkunnar:"Snälla du, låt mig vila lite, bara en stund, det har jag förtjänat!"
I min desperation och med gråten i halsen trycker jag med jämna mellanrum in power-knappen och drar ur och sätter i strömkontakten som att min hjärna inte kan acceptera det: Den kan inte vara trasig, den kan bara inte det! Inte skulle mitt trognaste sällskap bara ge upp sådär! Det är Orimligt!!!
Så händer det, den startar!! Jag och Terror dansar en liten segerdans på finmattan, här missas inget avsnitt av något färggrannt! För den nu som har tid att se på TV förståss...
Jag heter Emma och ja, jag är beroende. Länge leve TVn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar