Alopecian och jag

Idag har jag köpt shampoo för första gången på över två år. Det kändes som en stor lyx att få springa efter ICA-MAXIs meter efter meter med hårprodukter och få stoppa näsan i varenda flaska tills jag hittade den, den rätta, som jag med ett förnöjt leende blippade in i handscannern. Ingen av de andra närvarande kunderna kunde nog inte riktigt ana det stora i det de just bevittnat.

Inte hade jag vågat hoppas på att jag skulle återfå ett helt huvud med hår den dagen jag verkligen tog beslutet att raka av de delar av kalufsen som fortfarande fanns kvar. Även om alla sa det till mig då att "Det kommer säkert tillbaka!" så vågade jag ändå inte riktigt tro på det.

Alopecia är en sjukdom som ajg egentligen inte vill kalla sjukdom, jag är inte sjuk, jag kommer inte dö av den, den smittar inte, jag ser bara lite lustig ut i håret då och då.
Kort förklarat så känner mitt immunförsvar inte igen mina hårrötter som en del av min kropp ibland och stryper näringstillförseln till hårsstrået så att det tillslut faller ut. I mitt fall som har formen som kallas A. areata så faller håret i fläckar som varierar i storlek och form. Ibland täcker de större delen av huvudet och ibland är de små så de knappt syns, ibland tappar jag mina ögonfransar, delar av ögonbrynen och håret i näsan också.
Det är nog troligen näshåren jag saknar mest när jag inte har dem, de är praktiska och sitter där de gör av en anledning. Dåligt med näshår brukar också föranleda en hel massa tvättmaskinerade pappersnäsdukar, jag missar alltid någon ficka när det är som värst.

För två år sedan tappade jag nästan två tredjedelar av mitt hela hår på ungefär tio dagar. Det låg långa ljusa hårstrån överallt och de fastnade i alla kläder. Jag samlade ihop bollar från det som föll ner på min axel när jag satt framför teven om kvällarna och fick ihop ansenliga mängder varje dag. Till slut fick jag nog och med en god väns visdomsord och glada tillrop inhandlandes en hårtrimmer och redan samma kväll lät jag lockarna falla.
Första dagarna kände jag mig som ett UFO som inte kände igen mig själv i spegeln och jag frös om huvudet. Jag som alltid varit hon med håret hade inget hår längre och så många runt om mig bara tjatade om att det skulle komma tillbaka utan att varken de eller jag kunde veta egentligen.

Annorlunda har jag kanske alltid varit på mitt sätt men plötsligt blev jag medveten om skillnaden mellan valet att vara annorlunda och vara annorlunda så det syns på riktigt utan att jag valt det. Från början använde jag olika mössor och knöt sjalar om huvudet inte minst för att så många som inte kände mig reagerade så negativt på mitt huvud med sporadisk hårväxt. Jag förstår att de flesta säkert trodde att jag hade cancer eller var sjuk på något annat vis och tittade och undrade. Men värst var nog tanten på badhuset som inte ens kunde vara i bassängen samtidigt som jag och lämnade bastun varje gång jag steg in. Jag lyckades till och med kämpa till mig en landstingssponsrad peruk på utifall jag kände att jag behövde någongång. Sanningen är att jag bara använde den en gång på riktigt, det var helt enkelt inte jag och själva utprovningsprocessen var för mig såpass jobbig att jag inte kände för att göra om den.

Någonstans på resans gång fick de största fläckarna karlnamn på B. De tre första största var: Bengt, Bosse och Bert. De hängde mer ett tag och flyttade runt på huvudet lite och den sista var Börje. På så sätt lärde jag mig atttycka om och respektera mina fläckar och mitt hår. Varför lägga en massa tid på något jag inte kan bekämpa. Mina herrar på huvudet stannar så länge de känner för det, lika bra att gilla läget! Jag är snygg som jag är, jag behöver inte hår på huvudet för att vara jag, Emma sitter inte i håret...

Det finns dock vissa saker jag saknat med hår och detta leder oss tillbaka till hyllan på ICA MAXI, nämligen shampoo. Ett huvud luktar nästan alltid huvud, det spelar nästan ingen roll vad man har på det, shampoodoften sitter i håret och kan lukta så otroligt gott för någon som inte kan ha det själv. Så ni får ursäkta mig om jag går omkring och luktar på mig själv ikväll!

Just nu säger så många till mig: "Vad mycket hår du har fått!" Så nog vet jag att de såg att det inte var där även om de allra flesta som vågat kommentera mest sagt att det nästan inte syns, ellerhur.. Men min Alopecia får jag leva med, hon finns alltid där. Hon är som en syster som klappar mig över huvudet ibland som för att säga: "Räkna inte med att du kan räkna med något här i livet." Men det är kärleksfullt för min del, inte ångestfyllt som för många andra drabbade, det är en vänlig påminnelse. Du är inte dina kläder, din väska eller din frisyr. Allt i denna världen är förgängligt och kan tas ifrån oss när vi som minst anar det. Vem vi egentligen är sitter inte i det vi kan se utan någon annanstans och det kan ingen frisör i världen klippa, föna eller färga fram.




Jag kanske aldrig mer kommer vara hon med håret igen, kanske kommer alla de som sa att håret skulle komma tillbaka få rätt. Jag skiter i vilket. Jag är jag med hår eller utan och jag är starkare och helare än någonsin...