Adjö Kosoffan!

Idag fick min kosoffa ett nytt hem. Enligt traditionen går den vidare till en god tjejkompis och skall förhoppningsvis bringa tur till sin nya ägare så som de tidigare :)

Kan ju säga att ett och annat ögonbryn höjdes när vi bar den genom Ålidhems centrum. Tanken slog oss att slå oss ned i en P-ruta och skåla in framtiden men tyvärr räckte inte tiden till, nästa gång kanske...

Bloggen har som kanske syns fått sig en liten pimpning också!
Måste kanske byta namn snart om håret fortsätter växa, saknar idéer just idag dock..

Norrbyskär <3

Dödstrött, med nyvunnen stolthet och en liten men inte helt obetydlig seger över min höjdrädsla som jag sjunker ned i soffan och delger några av helgens äventyr.
Det har varit den numera traditionsenliga utvärderingen av lägersommaren på Norrbyskär och så klart Höghöjdsbanan. Detta året gick jag hela banan och (mot bättre vetande) hoppade slänggungan på slutet. Jag höll mig från den stora skräckgungan i år i alla fall, men så modig tror jag aldrig riktigt att jag blir..

Vi lekte en massa, sa en massa smarta saker, åt en massa gott, kramades en massa (vissa mer än andra dock), sa en massa snälla saker och utvärderade en hel massa. Inte konstigt att jag är trött!!!

Här är lite bilder, det finns fler om någon vill ha. Jag vill i alla fall ha om någon har ;)

Blondie!!

En liten tanke till alla ni därute.. Får ni en galen idé och absolut känner att ni måste berätta den för någon berätta den då inte för någon med bra minne om ni inte är beredda att omsätta teorin i praktiken. Nu kan det ju vara så att det blir himla bra om man har tur, som jag hade denna gången men motsatsen är ju tyvärr trolig i flera fall av snett tänkande...

Så idag blev jag tokblond sådeså, tack vare Jennie och en dos tålamod :)



Inte för att jag har värsta kalufsen men ändå tillräckligt för att det skulle bli rätt coolt.
Det finns dock de som tyckt att jag ser ut som Eminem men det är är ändå sju resor bättre än Thatcher som jag fick höra en gång. Jag ser i alla fall hård ut så det räcker till för en Järnlady!!

Alopecian och jag

Idag har jag köpt shampoo för första gången på över två år. Det kändes som en stor lyx att få springa efter ICA-MAXIs meter efter meter med hårprodukter och få stoppa näsan i varenda flaska tills jag hittade den, den rätta, som jag med ett förnöjt leende blippade in i handscannern. Ingen av de andra närvarande kunderna kunde nog inte riktigt ana det stora i det de just bevittnat.

Inte hade jag vågat hoppas på att jag skulle återfå ett helt huvud med hår den dagen jag verkligen tog beslutet att raka av de delar av kalufsen som fortfarande fanns kvar. Även om alla sa det till mig då att "Det kommer säkert tillbaka!" så vågade jag ändå inte riktigt tro på det.

Alopecia är en sjukdom som ajg egentligen inte vill kalla sjukdom, jag är inte sjuk, jag kommer inte dö av den, den smittar inte, jag ser bara lite lustig ut i håret då och då.
Kort förklarat så känner mitt immunförsvar inte igen mina hårrötter som en del av min kropp ibland och stryper näringstillförseln till hårsstrået så att det tillslut faller ut. I mitt fall som har formen som kallas A. areata så faller håret i fläckar som varierar i storlek och form. Ibland täcker de större delen av huvudet och ibland är de små så de knappt syns, ibland tappar jag mina ögonfransar, delar av ögonbrynen och håret i näsan också.
Det är nog troligen näshåren jag saknar mest när jag inte har dem, de är praktiska och sitter där de gör av en anledning. Dåligt med näshår brukar också föranleda en hel massa tvättmaskinerade pappersnäsdukar, jag missar alltid någon ficka när det är som värst.

För två år sedan tappade jag nästan två tredjedelar av mitt hela hår på ungefär tio dagar. Det låg långa ljusa hårstrån överallt och de fastnade i alla kläder. Jag samlade ihop bollar från det som föll ner på min axel när jag satt framför teven om kvällarna och fick ihop ansenliga mängder varje dag. Till slut fick jag nog och med en god väns visdomsord och glada tillrop inhandlandes en hårtrimmer och redan samma kväll lät jag lockarna falla.
Första dagarna kände jag mig som ett UFO som inte kände igen mig själv i spegeln och jag frös om huvudet. Jag som alltid varit hon med håret hade inget hår längre och så många runt om mig bara tjatade om att det skulle komma tillbaka utan att varken de eller jag kunde veta egentligen.

Annorlunda har jag kanske alltid varit på mitt sätt men plötsligt blev jag medveten om skillnaden mellan valet att vara annorlunda och vara annorlunda så det syns på riktigt utan att jag valt det. Från början använde jag olika mössor och knöt sjalar om huvudet inte minst för att så många som inte kände mig reagerade så negativt på mitt huvud med sporadisk hårväxt. Jag förstår att de flesta säkert trodde att jag hade cancer eller var sjuk på något annat vis och tittade och undrade. Men värst var nog tanten på badhuset som inte ens kunde vara i bassängen samtidigt som jag och lämnade bastun varje gång jag steg in. Jag lyckades till och med kämpa till mig en landstingssponsrad peruk på utifall jag kände att jag behövde någongång. Sanningen är att jag bara använde den en gång på riktigt, det var helt enkelt inte jag och själva utprovningsprocessen var för mig såpass jobbig att jag inte kände för att göra om den.

Någonstans på resans gång fick de största fläckarna karlnamn på B. De tre första största var: Bengt, Bosse och Bert. De hängde mer ett tag och flyttade runt på huvudet lite och den sista var Börje. På så sätt lärde jag mig atttycka om och respektera mina fläckar och mitt hår. Varför lägga en massa tid på något jag inte kan bekämpa. Mina herrar på huvudet stannar så länge de känner för det, lika bra att gilla läget! Jag är snygg som jag är, jag behöver inte hår på huvudet för att vara jag, Emma sitter inte i håret...

Det finns dock vissa saker jag saknat med hår och detta leder oss tillbaka till hyllan på ICA MAXI, nämligen shampoo. Ett huvud luktar nästan alltid huvud, det spelar nästan ingen roll vad man har på det, shampoodoften sitter i håret och kan lukta så otroligt gott för någon som inte kan ha det själv. Så ni får ursäkta mig om jag går omkring och luktar på mig själv ikväll!

Just nu säger så många till mig: "Vad mycket hår du har fått!" Så nog vet jag att de såg att det inte var där även om de allra flesta som vågat kommentera mest sagt att det nästan inte syns, ellerhur.. Men min Alopecia får jag leva med, hon finns alltid där. Hon är som en syster som klappar mig över huvudet ibland som för att säga: "Räkna inte med att du kan räkna med något här i livet." Men det är kärleksfullt för min del, inte ångestfyllt som för många andra drabbade, det är en vänlig påminnelse. Du är inte dina kläder, din väska eller din frisyr. Allt i denna världen är förgängligt och kan tas ifrån oss när vi som minst anar det. Vem vi egentligen är sitter inte i det vi kan se utan någon annanstans och det kan ingen frisör i världen klippa, föna eller färga fram.




Jag kanske aldrig mer kommer vara hon med håret igen, kanske kommer alla de som sa att håret skulle komma tillbaka få rätt. Jag skiter i vilket. Jag är jag med hår eller utan och jag är starkare och helare än någonsin...

To Gävle and back again..

Jag har en hund med reflexben som dansar med en oreange socka och min lägehet är varm som Hades.

Charlotte blev kallad till en arbetsintervju i Stockholm och jag fick en inbjudan så vi packade in oss båda flintisar, våra matchande kuddar och solglasögon, alla fyra hundarna och en thermos kaffe och drog iväg på en liten roadtrip utan GPS men med en hel massa snusförnuft och Ballerinakex. Jag skrämde en lökhackande tysk på en pluttkamping i de västernorrländska skogarna och fick således användning av ett av de få tyska ord jag faktiskt kan :)
Njurunda fick påhälsning och så även ett litet skogsbryn i de nattdunkla små jordbruksbygderna kring länsgränsen. Vi kan även meddela att vi har en helt egen fanklubb bestående av tre överförfriskande damer som korsade vår väg vid sjukhusområdet, tur att de hade i huvet det de inte hade i fötterna!

Lite kramar blev det också ;)

Men nu är vi visst tillbaka i det IKEA-lösa Norrland dit tågen inte går, nästa vecka tar vi stygnen..

Akutvetrinären all afternoon..

Jag är inte så farligt duktig på att planera, mina dagar brukar bli som de blir men ibland är det lika så bra. För ibland blir det bara som det blir...

Jag hade tänkt att vi skulle ut å prompa milen i raskt tempo Terrorn och jag, runt Nydalasjön. En sådan fin dag är det nästan otänkbart att ägna den åt något annat än solsken, pinnar och bad så vi packade en liten väska och gjorde just detta.
När vi gått nästan hela vägen hade de myckna vätskepauserna fått depåerna att sina så ett sista stopp lades till lägergården där vi kunde fylla på. Inte hann vi gå många meter lämnade Terror röda spår efter sig. Det krävdes ingen omfattande undersökning av ena baktassen innan den luttrade hundägaren tänker: "Det här kommer bli dyrt.." Själv verkade han inte särskillt brydd och tyckte mest jag var jobbig som inte lät honom ha benet för sig själv, han var ju lovad att få bada så bada var det han skulle göra.

Tillsammans med en lägerkollega fick vi ner honom på rygg innan han trampat in alltför mycket skit i tassen och jag fumlade efter telefonen. Efter som jag vid tidigare tillfälle fått backning för min tendens till otrevlighet i telefon då jag är stressad (hehe) ringde jag en sovande Charlotte som jobbat natt och var så trevlig så som stunden krävde. "Hej, sover du? Jag har ett litet problem..." Från ett mycket mumlande sömndruckenhet till ett mycket välartikulerat "Jag KommeRR! Skall bara kissa föRst!!" så var hon på plats snabbare än blixten. Snart var inte bara jag och Terrorn utan även Charlotte blodig från topp till tå men vi var i alla fall på väg, till Vännas för det är dit man måste åka en lördag om man som umebo vill ha tag på en vetrinär i all hast. Så då var vi ju som tvugna att tanka också. Jag blev kvar i bilen och höll terrorn i baksätet och Charlotte gick in på OK i all sin blodiga prakt och skanderar tydligt för killen i kassan: "Jag har inte dödat någon!" Varför hon var blodig tillade hon inte till historien utan skyndade vidare ut till bilen istället. Väl ute på E12an såg vi således civilpoliser överallt...


Fram kom vi hur som haver och fick träffa en en märkligt svårstressad akutvetrinär som med den tilltro ett silvergått hår, glasögon på näsan och knockoutsprutor ingjuter lappade och lagade min lilla älskling. Jag och Hera förpassades till att hålla en flugtrio sällskap i korridoren utanför. Medan Charlotte var hjältemodig assistent. Hela härligheten pryddes sedan med ett käckt tokrosa bandage.



Snart satt vi med med kurrande magar i bilen med en snurrig och en virrig hund och beslutet att testa Vännäs pizzautbud togs på hungrigt huvud. Fortfarande blodiga och höga på adrenalin lallade vi in på en någorlunda full uteservering och fick något annorlunda bordskamrater. Först två båtbrats som satt och skryttoppade varandra med vem som hade mest träningsvärk i armarna och sedan när de gått en lite väl frågvis alkoholdoftande herre i femtioårsåldern som kom för hundarna men stannade för att reda ut vem som låg med vem. Det är tur att Charlotte har en vass tunga när det gäller!

Äntligen hemma ligger vi å slappar bägge två och försöker komma på vad det egentligen var jag skulle göra idag...

Vi tar det i morgon istället!

Säg till om jag stör...

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Eeva Kilpi (f.1929)
Ur En sång om kärlek och andra dikter
Tolkning: Kerstin Lindqvist



Min gitarr verkar vara ostämd igen...

Anonyma prylberoende...

Jag heter Emma och jag är beroende av prylar! Jo, det är dags att jag erkänner nu..

Inte nog med att min älskade mobiltelefon spruckit sönder och de på verkstaden (om det nu kallas så det stället där man lagar trasiga mobiler) påstår att jag utsatt den för yttre mekanisk åverkan, vad nu än det betyder i längden.. Det är tur att man har snälla vänner med gamla telefoner över som ligger och skräpar som jag kan få låna när jag är utan och eftersom jag inte har råd att köpa en ny just nu så lär det bli ett tag. Det är då man inser att utvecklingen går framåt minsann, det finns en anledning till att den tidigare så stolt paraderade yuppienallen blivit förpassad till byrålådan. Inte nog med att den saknar en massa fiffiga funktioner som man nuförtiden inte kan föreställa sig att klara sig utan, så som att * knappen alltid fungerar så har jag ju naturligtvis inte lyckats flytta med mig alla mina kontakter så om jag verkar förvirrad när jag svarar framöver så är det troligtvis för att jag inte har en aning om att det är du...

I dag började jag nästan gråta när min TV vägrade starta...
Egentligen så är det väl inte så att min TV absolut måste fungera, jag påstår ju å det bestämdaste för de som frågar att jag inte behöver en TV egentligen. Jag virkar ju, broderar, tittar på fiskarna och gosar med hunden, vem har tid å titta på TV titt som tätt. Sanning att säga misstänker jag nästan att bildröret dött av utmattning, eller åtminstone lite trött förkunnar:"Snälla du, låt mig vila lite, bara en stund, det har jag förtjänat!"
I min desperation och med gråten i halsen trycker jag med jämna mellanrum in power-knappen och drar ur och sätter i strömkontakten som att min hjärna inte kan acceptera det: Den kan inte vara trasig, den kan bara inte det! Inte skulle mitt trognaste sällskap bara ge upp sådär! Det är Orimligt!!!
Så händer det, den startar!! Jag och Terror dansar en liten segerdans på finmattan, här missas inget avsnitt av något färggrannt! För den nu som har tid att se på TV förståss...

Jag heter Emma och ja, jag är beroende. Länge leve TVn!