Håret och ismerna..

Jag har Alopecia areata.

Efter att ha haft ett huvud fullt av hår i lite drygt fyra år så hade inte bara håret blivit längre utan minnet också förvånansvärt mycket kortare. Nu när jag har börjat tappa håret igen och rakade av mig lockarna för ett par veckor sedan får jag dagliga påminnelser om hur komplicerat det är det där med hår. Inte alltid för mig men för andra.

För min egen del så mår jag bra. En och annan dålig dag har såklart alla men på det stora hela så klarar jag mig ganska bra utan hår. Jag slipper fixa frisyren, förbruka mängder med schampo, sprida hårnålar överallt och oroa mig över kluvna toppar. De närmast mig vet att Emma inte sitter i håret och att det mesta är som vanligt egentligen. 

Jag får mängder av komplimanger, både av sådana jag känner och inte. Utan hår blir man både modig och stark och tydligen rätt så snygg ;)

Därtill kommer ofta frågor även om många fler den här gången verkar veta att Alopecia finns och vad det är. Det har vi mest troligt en och annan drabbad kändis att tacka för.

Baksidan är en annan. Inte kanske så mycket med skönhet eller sjukdomar att göra men mer av vad utsidan av huvudet tydligen visar om vad som rör sig inuti detsamma.

Jag blir av mycket att döma; vegetarian eller allra helst vegan. Vänstersympatisör, miljöpartist och nazist i någon märklig alternativ snaggad blandning. Homosexuell, sprituell, Buddhist som lyssnar på kvinnliga obskyra popartister och SKA samtidigt som jag jobbar med ett genusöverskridande huliganistiskt konstprojekt. Framför allt så skall jag visst känna alla (och då menar jag ALLA) som har samma sjukdom i alla fall i Norrland. Sedan är det många barn som frågar om jag är en tjej eller kille.

Många tittar, lite för länge, lite för många gånger. Många viskar när de tror att jag inte hör. Ett rakat huvud stör även om jag inte i övrigt sticker ut mer än vanligt.

Det är egentligen fantastiskt underligt hur mycket vi låter vårt hår, eller avsaknaden därutav, stå för och tala  så mycket om oss och vårt inre liv. I alla fall verkar vi tro det.

Det är ju ändå bara hår, eller? 

Acceptera det jag inte kan förändra...

Med respekt för alla som var med då. Jag tror inte att någon tänker, känner eller handlar på samma vis som för tio år sedan men ibland så måste man få skriva av sig och detta är min sanning från "the recieving end"..

Nu i dagarna är det tio år sedan jag tog studenten, det är nästan en tredjedel av mitt liv som förflutit sedan dess men idag hade det kunnat vara igår. På min morgonpromenad med hunden mötte vi ett gäng studenter som sjöng kramades och skrattade när de gick vägen fram och plötsligt kom det bara över mig. Det var så starkt att tårarna började samlas i ögonvrån.

Vad skulle jag inte ge för att få göra om min student, att få vara sådär glad, att få ha klasskamrater att sjunga med skitsamma om det regnar.

Lång historia kort så passade jag väl aldrig in i min gymnasieklass men jag härdade ut min tre år och fick trots allt bra betyg. Dock blev de sista veckorna i skolan ett bevis för hur ensam jag vägrat erkänna för mig själv att jag var. Ingen pratade med mig, det var som jag inte fanns eller framförallt inte var önskvärd där jag var.

Alla klassfesterna missade jag, jag var inte bjuden. Mer än en gång bestämdes tid och plats för festligheter med som ändrades utan att jag fick veta, Jag väntade ensam på mötesplatserna mer än en gång, mer än länge innan jag gav upp och tog bussen hem istället. På den traditionella studentlunchen fick jag sitta på en gavel och bara lärarna pratade med mig. Balen klarade jag inte av att gå på, åkte till Örebro och funktionärade mig istället.

Tydligen, fick jag veta långt senare, ville min klass inte ha med mig ut på trappan eller flaket heller. Jag fick sitta och vänta utanför klassrummet medan beslutet togs, själv var jag för bruten för att fråga varför. 

Inte för att jag inte hade vänner, jag fick hänga med de som tog mig an. Jag är fortfarande ytterst tacksam för att jag fick tränga mig på, för alla fina blommor jag fick och för finaste M som kom till min "studentmottagning".

Jag vill fortfarande inte ha mina studentbilder. Min mamma förvarar min studentmössa för jag vill slippa se den. Hon tror att jag kommer vilja ha den en dag, jag är inte lika säker. 

I efterhand vet jag inte varför jag försökte så att göra det bästa av det, att sitta och vänta och hoppas, att klä ut mig och dansa till guldtrofén och allt. Jag vet inte om det skulle känts bättre om jag hade låtit bli, om jag verkligen berättat för de vuxna omkring mig hur det stod till. 

Istället log jag, åkte flak och gömde besvikelsen och ensamheten någonstans långt inne för att nu tio år senare sitta och gråta ögonen ur mig över något som jag inte kan förändra, ta tillbaka eller göra om.

Ikväll kryper jag upp i soffan med dem jag älskar och som älskar mig tillbaka, som jag är. Det, är värt allt!

Det finns fler än jag därute, som gått med klumpen i magen många skoldagar och som gömmer och glömmer den de flesta dagar i resten av livet. Ingen borde

behöva göra det, ingen!

Avslöjad!!!!

Idag när jag kom hem från jobbet så hade någon en överraskning åt mig...

Ledtråd 1: Ingen hund möter upp i hallen..

Ledtråd 2: Hmm... Brukar det inte vara en tygpåse i den andra änden på det där handtaget??

 
Ledtråd 3: Där lade jag den inte när jag gick hemifrån, vad har hundskrället hittat på nu??

 
Ledtråd 4: Jaha, det var den godispåsen... Nummer minst fem i ordningen, nu blir det inga fler! We had a good run...
 

Matte gömmer dem bra men hunden hittar dem alltid, sådeså!!!

Skäms lite för syns skull...

Som hundägare...

Fastnade i en intressant diskussion på FaceBook idag om så kallade "Hundattacker". Spännande ord för något som i och för sig kan sluta illa för både hund och ägare men som framförallt ät helt onödigt. 

I vår familj har vi i stort sett alltid haft hundar, en eller flera. Våra bekanta och flera grannar likaså. Dessutom hängde jag på oerhört många hundutställningar eftersom min far var hunddomare. Aldrig hörde jag någonsin någon tala om några "attacker". Historier om hundar som "rykit ihop" eller som bitit människor av olika anledningar ja, men inte så ofta som nu. Det skrevs då aldrig om det i tidningarna vad jag minns i alla fall. Naturligtvis fanns det sådana som hade tok till hundar men dessa visste man vilka de var och undvek. Dessutom brukade ägarna också vara lite lagom tokiga i de fallen...

När jag skaffade hund och en stor sådan tillika blev jag plötsligt smärtsamt medveten om hur viktigt mitt arbete med min hund är i en omvärld där det hellre ropas "attack" än frågar hur det gick till.

Jag och Terror har blivit konfronterade av lösa hundar vid flera tillfällen, mest inne i stan, och utgången har varit väldigt olika. Oftast har det gått bra för alla även om det låtit ganska illa hundarna emellan. Blodvite har uppstått, mest på min hund men jag är den som gör mig mest illa. Jag kliver in emellan och skyddar min hund för jag vet att han kan försvara sig om han måste och då är han tyvärr oftast störst och hårdast. Jag litar på min hund, jag vet att han ser skillnad på hund och människa, jag vet att han kan försvara sig utan att skada "mer än vad situationen kräver" och vi har haft en väldig tur.

Alla hundar lever men det mest skrämmande i samtliga fall så har inte ägaren lärt sig något och fortsätter med samma riskbeteenden som förr. Jag anser att det är mitt ansvar att känna min hund, oavsett hur stor den är, att inte utsätta den för något som är skadligt för den eller för mig. Tyvärr har inte alla hundägare samma förmåga till riskbedömning ens i de vardagliga situationer som kan uppstå under en helt vanlig promenad. 

Jag citerar en vän: "Jag är inte längre rädd för hundar, jag är rädd för hundägare..."

Själv har jag en egen liten mental checklista som i stora delar är nedärvd från mina föräldrar och som jag tycker fungerar väldigt bra för mig och Terror i sin enkelhet.

1. Känn din hund, hur är dagsformen? Kan vi klara allt idag eller nöja oss med hälften?

2. Gå på rätt sida vägen med hunden på rätt sida om dig. Om detta inte är möjligt, ha hunden på din insida så den inte behöver möta trafik, andra fotgängare eller hundar.

3. Undvik situationer som utsätter dig eller din hund för risker. Det finns ingen stolthet i att gå den väg som man tänkte när man gick ut. Gå hellre en omväg istället för att möta en hund som inte verkar stabil, fyllon, katter, flexikoppeljojjosar, barn eller andra saker som din hund kanske inte behöver konfrontera just idag.

4. Släpp inte hunden lös i stan om du inte har sådan lydnad på den som om att den skulle gått i koppel. Många håller inte med mig, det är ju jättemysigt att ha hunden lös i parken och kasta boll. Det tycker alla hundar, även de som borde gå i koppel. Din hund kanske är jättesnäll och bara vill leka men du vet inget om min hund ! Kasta gärna boll lösa men gör det där det inte kör bilar, springer barn och attraherar andra hundar.

 

5. Säg nej! I all välmening såklart men alla dagar vill vi inte hälsa på barn, tanter eller andra hundar hur söta de än må vara.

6. Expect the unexpected! Du vet aldrig vad som kommer runt hörnet, använd reflex och försäkra din hund!

Vi kommer fortsätta att promenera jag ochTerror och hoppas på att slippa några fler incidenter för vår del.

Min åsikt om Flexikoppel tar vi en annan dag..

Helst ligger hunden ändå i knät o snarkar vidare :)

7,5

Får jag önska mig födelsedagspresenter fast jag egentligen inte fyller år i år??

Jag blir ju inte så farligt mycket äldre i alla fall ;)

Det skall vara rättvist!

Arbetsfördelningen här hemma:

Matte och husse:

Dammsuger hundmattan, promenerar, matar, klipper klor, duschar hund, städar hundbädden och leksakslådan, borstar hundtänder, fixar godis, ordnar med roligt bus, plockar bajs mm.

Hunden:

Håller reda på när diskborsten skall bytas...

Ibland får de till det..

Heja ST!

Andra bullar...

Något av konsten med att börja göra saker som jag en gång slutat göra är att försöka minnas varför jag slutade göra det från första början.

Vissa saker kan jag tillskriva tidsbrist, intresseförlust, bristande finanser eller inte helt vanliga medicinska åkommor medan andra hade mer med omständigheter att göra. 

De senare borde ju egentligen vara ganska lätta att plocka upp igen om det nu inte skulle vara bekvämare att låta bli..

Så idag bestämde jag mig för att jag skall banne mig börja baka igen! Bröd inte bullar för mammas är bättre, och bara från recepten i gamla hemkunskapsboken plus linfrön. Det gäller ju att lägga ambitionen på en lagom nivå. Jag stövlade över till Hemköp efter jobbet och köpte jäst och spenderade min gräsänklingskväll med att baka grahamsbullar. Känner mig ungefär hur duktig som helst :)

Och gött luktar det också...

Sedan var det ju det där med att  försöka smälta smör med spisen ställd på OFF, bränna sig på smöret när det är smält och uppenbarligen inte kroppstempererat, att nästan elda ner köket då sambon lämnat en odiskad form  i ugnen med något i som tydligen ryker VÄLDIGT mycket när man snabbvärmer det till 250 grader. Eller hur olämpligt det är att fastna i ett ointressant program på teve när man borde hålla reda på gräddningstider. Eller för den delen, lyfta ut heta plåtar ur ugnen med en genomblöt grytvante...

Låt oss säga att det där med att "börja baka igen" reducerats till att jag i alla fall borde baka mindre sällan, det gäller ju att lägga ambitionen på en lagom nivå ;)

Havsutsikt

Emma försvann...

Jag fick jobb och jobba livet ur mig såpass att några timmar framför datorn bortprioriterades till sömn, kramar och hundpussar. Sedan fick jag nytt jobb och jobbar mer "lagom" så nu finns det lite bättre med tid för söker som jag bara kunde önska att hinna med förut.

Sedan passade vi på att flytta också mitt upp i alltihopa!

Nu bor vi i Västernorrlands vackra residensstad Härnösand. På tredje våningen utan hiss men med havsutsikt :) Hunden, Sambon alla fiskarna och virkprylarna kom med och vi har ett extra rum om någon skulle vilja komma och hälsa på oss.

Tänk så lite vi vet om livet ändå...

Tur och retur livet....

Idag har jag åkt en massa tåg, eller åtminstone suttit länge på tåget. Det är nämligen inte alltid man åker tåg bara för att man sitter på ett.
Resan tur och retur Uppsala tog sammanlagt dryga två timmar längre än tidtabellen lovat. Under färden hann vi passagerare dock bekanta oss närmare med en väldigt liten del av skogen strax söder om Hudiksvall väldigt länge och metropoler som Iggesund och Tierp under tidigare ej påannonserade stopp.
Som en medresenär så fiffigt påpekade "Det är praktiskt och vilsamt att åka tåg men man får inte ha en tid att passa när man kommer fram."
Säga vad man vill om Statens Järnvägar men de verkar ju på sitt eget sätt lära stressade människor meditera tålamodigt mitt ute i ingenstans med mantran så som: "Det kunde varit värre" och "Det löser sig bara vi kommer fram" Varför ta in på retreat när man kan "åka" SJ-tåg? TrainZen yeah!

Men, om jag någongång skall låta bli att klaga så borde det vara idag för fram kom jag till sist och det löste sig ju bra bara jag kom fram :)

Det kan vara så att jag har fått mig ett jobb!
Jo, det är sant och det känns såååååååååå bra men jag kommer ju inte tro på det riktigt förrän i morgon, eller nästa vecka kanske...
Igår när jag vaknade var jag arbetslös, i morse hade jag bråttom och i morgon bitti skall jag sträcka lite extra på mig för nu verkar det äntligen vara min tur!

Sedan skall jag ladda får två dagar i Uppsala igen om jag nu inte fastnar i skogen vill säga ;)

Plötsligt en onsdag...

Jag kände mig sådär lite småkrasslig i morse och eftersom jag hade gäster igår hade jag städat och världens bästa sambo plockade ur diskmaskinen innan han for till jobbet så hade jag ingen större plan för dagen. Så ringer telefonen..

Det var ett långtbortifrån-nummer så jag trodde att det var en telefonförsäljare eller någon som ringt fel men det var varken eller så nu någon timma senare så står jag med tågbiljetter, tur och retur Uppsala, i handen och en inbokad anställningsintervju för ett jobb som jag bara VILL HA, VILL HA, VILL HA!

Vi får se hur det går, en intervju är i alla fall ett steg närmare arbetslivet igen :)
Jag tackar och bugar ödmjukast Arbetsförmedlingen och deras resebyrå (!), i morgon får Tomas vara hemmapappa och jag skall ut i stora världen...

Gaah, vad skall jag ha på mig!!!????

Helgens lilla lyckopiller!

Jag som inte brukar se uppföljare på bio! Filmtitlar som innehåller en tvåa (2) eller gud förbjude en trea (3) undviker jag mer än gärna och kanske, möjligen kanske, virkar mig igenom när filmen går på TV bara för att ha sett den. Men, jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag har fel och rekommenderar med varmt hjärta den film som värmde mig och "Lilla fröken" i går eftermiddag!



Every step counts!!

Pip.... pip.....

Vi vaknade av brandvarnaren i morse! Inte så allvarligt som det låter, den började klaga över batterierna. Tomas trotsade feberyran och gick upp för att strypa den. Döm om vår förvåning när det inte bara krävdes att man skulle skruva isär den för att kunna se batterierna utan även riva loss en klisterlapp med vilken de var fästa från andra sidan och sedan när batterierna väl var ute så pep fanskapet ändå!!?
Hunden märkte ingenting....

Dag 6,7 o 8 har min hemliga nisse givit mig hjärngympa och själavård.

Sodoku-tidning, doftljus och vit choklaaaaad! :)

Hatten, koppen, kulor och flera glas vin..

Oj, det blev helt plötsligt söndag igen, vars tog veckan vägen?? Det sägs ju att tiden går fort när man har roligt och så är det nog mest troligt! I väntan på snön får en roa sig bäst en kan :)

Varje morgon har förgyllts med en klapp från min hemliga nisse och jag vet inte hur det gått till men denna person verkar ha total stenkoll på saker som gör mig glad. Jag hade antagligen inte kunnat göra det bättre själv, inte en chans!!

Den fantastiska monstermuggen låg i klapp nummer två, denna skall jag dricka grönt té ur när jag virkar monster :)

Igår fick jag det godis som absolut ligger på min topp tre över kulinariska gåvor till mänskligheten. Hon eller han som kom på att göra Toblerone med vit choklad skulle ha en stor fet puss på pannan!

Denna gåva värmde min söndagsmorgon. Borde egentligen ta min hemliga nisses råd och lägga mig i badet och ta hand om min stackars bakfulla kropp, jag är visst inte ung längre...

Fortsättning följer, jag har redan plockat fram och klämt på paket nummer fem skall ni tro ;)

Ännu en oväntad nisse dök upp. Mamma har varit i Thailand i två veckor och kom och hälsade på sådär solbränd och dan. Hon hade med sig lite adventsgåvor och en inte så lite färgglad huvudbonad hon köpt till mig därborta i värmen. Terror är fruktansvärt avundsjuk!

Nu skall jag bara komma på när jag skall använda den. Undrar om jag har några skor som matchar...

Tre dagar har följt på varandra med oerhört trevligt samkväm och gott vin, för gott vin.. I torsdags var det brutalmiddag med hjältarna på Rosenborgsgatan. Mycket skratt och god pizza. Således blev även mina knän friskförklarade av innevarande läkare så nu jäklar är jag inte sjukare än vad jag redan visste och jag skall ränna fearless i backarna på Södermalm i vinter.

Fredagen var pysseldag för mig och Sofie, pojkarna spelade dator tillsammans sådär som pojkar gör.
Sofie visade sig vara rena hjärtkorgsmogulen som knåpade ihop flera stycken medan jag kämpade med mina två :) Vi hann även med att inte filta julkulor, skrota ihop andra och apelsiner med nejlikor i så nu luktar det inte bara hund här hemma :)

Så igår var jag, efter en frusen men mysig sväng på Norras Julmarknad, nere hos en av mina fina grannar på lite festligheter. Nog första gången jag givit mig iväg på partaj i snorgröna tofflor :) Trevligt var det och sent blev det vilket resulterat i en viss betongkeps idag. Flera glas vatten på detta så skall det nog bli folk av mig med!

Nu e de kvällen, nya tag i morgon!

Lucka ett...

Det är fantastiskt hur effektivt det är att gå i barndom när det gäller att komma upp på morgonen. Att ha ett litet paket, från okänd välgörare, på köksbordet kan motivera även den segaste morgonmänniska att släpa sig ur kojs. Detta borde jag göra varje morgon tror jag ;)

Idag fick jag en påse trevligt té som kommer komma väl till pass i vintermörkret.
Ja, eller vinter och vinter, vars tog snön vägen??

Paket nummer två ligger redo redan nu, SPÄNNANDE!!!