Acceptera det jag inte kan förändra...

Med respekt för alla som var med då. Jag tror inte att någon tänker, känner eller handlar på samma vis som för tio år sedan men ibland så måste man få skriva av sig och detta är min sanning från "the recieving end"..

Nu i dagarna är det tio år sedan jag tog studenten, det är nästan en tredjedel av mitt liv som förflutit sedan dess men idag hade det kunnat vara igår. På min morgonpromenad med hunden mötte vi ett gäng studenter som sjöng kramades och skrattade när de gick vägen fram och plötsligt kom det bara över mig. Det var så starkt att tårarna började samlas i ögonvrån.

Vad skulle jag inte ge för att få göra om min student, att få vara sådär glad, att få ha klasskamrater att sjunga med skitsamma om det regnar.

Lång historia kort så passade jag väl aldrig in i min gymnasieklass men jag härdade ut min tre år och fick trots allt bra betyg. Dock blev de sista veckorna i skolan ett bevis för hur ensam jag vägrat erkänna för mig själv att jag var. Ingen pratade med mig, det var som jag inte fanns eller framförallt inte var önskvärd där jag var.

Alla klassfesterna missade jag, jag var inte bjuden. Mer än en gång bestämdes tid och plats för festligheter med som ändrades utan att jag fick veta, Jag väntade ensam på mötesplatserna mer än en gång, mer än länge innan jag gav upp och tog bussen hem istället. På den traditionella studentlunchen fick jag sitta på en gavel och bara lärarna pratade med mig. Balen klarade jag inte av att gå på, åkte till Örebro och funktionärade mig istället.

Tydligen, fick jag veta långt senare, ville min klass inte ha med mig ut på trappan eller flaket heller. Jag fick sitta och vänta utanför klassrummet medan beslutet togs, själv var jag för bruten för att fråga varför. 

Inte för att jag inte hade vänner, jag fick hänga med de som tog mig an. Jag är fortfarande ytterst tacksam för att jag fick tränga mig på, för alla fina blommor jag fick och för finaste M som kom till min "studentmottagning".

Jag vill fortfarande inte ha mina studentbilder. Min mamma förvarar min studentmössa för jag vill slippa se den. Hon tror att jag kommer vilja ha den en dag, jag är inte lika säker. 

I efterhand vet jag inte varför jag försökte så att göra det bästa av det, att sitta och vänta och hoppas, att klä ut mig och dansa till guldtrofén och allt. Jag vet inte om det skulle känts bättre om jag hade låtit bli, om jag verkligen berättat för de vuxna omkring mig hur det stod till. 

Istället log jag, åkte flak och gömde besvikelsen och ensamheten någonstans långt inne för att nu tio år senare sitta och gråta ögonen ur mig över något som jag inte kan förändra, ta tillbaka eller göra om.

Ikväll kryper jag upp i soffan med dem jag älskar och som älskar mig tillbaka, som jag är. Det, är värt allt!

Det finns fler än jag därute, som gått med klumpen i magen många skoldagar och som gömmer och glömmer den de flesta dagar i resten av livet. Ingen borde

behöva göra det, ingen!