Som hundägare...

Fastnade i en intressant diskussion på FaceBook idag om så kallade "Hundattacker". Spännande ord för något som i och för sig kan sluta illa för både hund och ägare men som framförallt ät helt onödigt. 

I vår familj har vi i stort sett alltid haft hundar, en eller flera. Våra bekanta och flera grannar likaså. Dessutom hängde jag på oerhört många hundutställningar eftersom min far var hunddomare. Aldrig hörde jag någonsin någon tala om några "attacker". Historier om hundar som "rykit ihop" eller som bitit människor av olika anledningar ja, men inte så ofta som nu. Det skrevs då aldrig om det i tidningarna vad jag minns i alla fall. Naturligtvis fanns det sådana som hade tok till hundar men dessa visste man vilka de var och undvek. Dessutom brukade ägarna också vara lite lagom tokiga i de fallen...

När jag skaffade hund och en stor sådan tillika blev jag plötsligt smärtsamt medveten om hur viktigt mitt arbete med min hund är i en omvärld där det hellre ropas "attack" än frågar hur det gick till.

Jag och Terror har blivit konfronterade av lösa hundar vid flera tillfällen, mest inne i stan, och utgången har varit väldigt olika. Oftast har det gått bra för alla även om det låtit ganska illa hundarna emellan. Blodvite har uppstått, mest på min hund men jag är den som gör mig mest illa. Jag kliver in emellan och skyddar min hund för jag vet att han kan försvara sig om han måste och då är han tyvärr oftast störst och hårdast. Jag litar på min hund, jag vet att han ser skillnad på hund och människa, jag vet att han kan försvara sig utan att skada "mer än vad situationen kräver" och vi har haft en väldig tur.

Alla hundar lever men det mest skrämmande i samtliga fall så har inte ägaren lärt sig något och fortsätter med samma riskbeteenden som förr. Jag anser att det är mitt ansvar att känna min hund, oavsett hur stor den är, att inte utsätta den för något som är skadligt för den eller för mig. Tyvärr har inte alla hundägare samma förmåga till riskbedömning ens i de vardagliga situationer som kan uppstå under en helt vanlig promenad. 

Jag citerar en vän: "Jag är inte längre rädd för hundar, jag är rädd för hundägare..."

Själv har jag en egen liten mental checklista som i stora delar är nedärvd från mina föräldrar och som jag tycker fungerar väldigt bra för mig och Terror i sin enkelhet.

1. Känn din hund, hur är dagsformen? Kan vi klara allt idag eller nöja oss med hälften?

2. Gå på rätt sida vägen med hunden på rätt sida om dig. Om detta inte är möjligt, ha hunden på din insida så den inte behöver möta trafik, andra fotgängare eller hundar.

3. Undvik situationer som utsätter dig eller din hund för risker. Det finns ingen stolthet i att gå den väg som man tänkte när man gick ut. Gå hellre en omväg istället för att möta en hund som inte verkar stabil, fyllon, katter, flexikoppeljojjosar, barn eller andra saker som din hund kanske inte behöver konfrontera just idag.

4. Släpp inte hunden lös i stan om du inte har sådan lydnad på den som om att den skulle gått i koppel. Många håller inte med mig, det är ju jättemysigt att ha hunden lös i parken och kasta boll. Det tycker alla hundar, även de som borde gå i koppel. Din hund kanske är jättesnäll och bara vill leka men du vet inget om min hund ! Kasta gärna boll lösa men gör det där det inte kör bilar, springer barn och attraherar andra hundar.

 

5. Säg nej! I all välmening såklart men alla dagar vill vi inte hälsa på barn, tanter eller andra hundar hur söta de än må vara.

6. Expect the unexpected! Du vet aldrig vad som kommer runt hörnet, använd reflex och försäkra din hund!

Vi kommer fortsätta att promenera jag ochTerror och hoppas på att slippa några fler incidenter för vår del.

Min åsikt om Flexikoppel tar vi en annan dag..

Helst ligger hunden ändå i knät o snarkar vidare :)