Virknålen..

...har varit framme igen!

Denna gången blev det:















En sjal















och armvärmare

Nu e dock det gröna garnet slut :(

Kaninen återuppstår..

Tack! J gav mig en ny utlandssoldatreflexkanin att ersätta den gamla som försvann ned i okänd hundmage. Ingen av fyra skäligen misstänkta hundskrällen bajsade gult så det är svårt att peka ut den skyldige. Hoppas hon eller han fick ont i magen i alla fall för jag tyckte om den! Är väldigt, väldigt glad för den nya som nu åter tar hederskaninplatsen på väskan. Tack!

Sånt som gör mig glad..

Det behöver inte vara stora saker
De behöver inte glimma som guld
Det behöver inte vara vackra saker
eller något som man behöver.
Det behöver inte vara dyra saker
så länge man blir glad var gång man ser den
och den kanske är grön ;)

Who I am

Min musikpimp har gjort det igen! Jay Leno har hittat mig ännu en skägglös pojke som visst kan både sjunga och skriva sina egna låtar...


This is who I am!


Just Me...


;)

Tårar smakar salt...

Det hör inte till vanligheterna att jag gråter till filmer men det finns undantag.

För en herrans massa år sedan snubblade jag över en film som berörde mig betydligt mer än jag väntat mig. Filmen hette The Mighty som är baserad på en bok av Rodman Philbrick och handlar om två pojkar som mot alla odds blir bästa vänner.
Den ena lider av en dödlig sjukdom som gör hans kropp krokig och skör, den andra är mobbad av de andra barnen för att han är storväxt för sin ålder och betraktas som klumpig och dum. Tillsammans blir de starkare än vad de kunnat drömma om och bär varandra på sina axlar, den ene faktiskt bokstavligt. De läser om riddarna kring runda bordet och dubbar sig själva till Freak the Mighty och sätter ut för att rädda världen från faror och orättvisor. Nu är deras värld kanske inte så stor men farorna är desamma och ingen skall behöva känna sig utanför eller rädd.

Jag minns att jag grät varje gång jag såg denna film, nog för att den är sorglig men också för att den talade så tydligt till mig om den längtan jag hade efter en vän, en riktig vän, en bästa vän.

Idag när jag satt och slözappade framför teven var den plötsligt där igen. Det var verkligen som en gammal bekant som varit borta länge, den var sig lik och jag visste hur den skulle sluta. Inte helt oväntat så grät jag en skvätt eller två också men plötsligt så slog det mig: Jag är inte längre ensam!

Jag kanske inte har en kille, ett jobb eller ens någonstans att bo just nu men jag är ändå så mycket rikare och tryggare än jag någonsin varit. Jag vet att jag har vänner därute och framför allt en bästa vän.
Hon frågar hur jag mår och bryr sig om vad jag tycker och tänker. Hon står ut med mig även när jag har panik, är sur och är helt omöjlig. Jag vet att hon skulle bära mig om jag gick sönder och för detta är jag evigt och oändligt tacksam.

Det sägs att man inte skulle vara där man är idag om inte alla dåliga saker skulle ha hänt men det gäller att hålla det och de som är bra i livet allra närmast hjärtat.

E - står inte längre för ensam...

C
J
J
C
S
C
L
T
J
T
F
L
D
M
L
A
...

Light from the Heart Nebula
Credit & Copyright: Matt Russell

This is how it feels...

Det fanns en tid då jag trodde att kärlek kunde övervinna allt men så är det visst inte.
De säger de som vet att om man älskar sig själv så blir man älskad av andra men jag vill säga att det finns ingen som är så svår att älska som sig själv.

Så är jag ensam igen, varför är jag förvånad, på något sätt har jag väl alltid varit det. Jag släpper inte någon närmare än jag behöver, det gör bara för ont när de försvinner. Istället gör jag allt, allt för att göra mig oumbärlig så att man kanske skall älska mig i alla fall, sakna mig om jag inte är och kanske vilja lära känna mig i alla fall.. Men så blir det aldrig. De kan säga att de vill veta vem jag är, att de vill finnas där, vill tycka om mig men någonstans räcker det ändå inte med att bara vara jag..

I mitt huvud hör jag rösterna av de som sa:
Tro inte att du har något att erbjuda någon.
Ingen kommer någonsin lära sig att älska dig.
Du kommer aldrig bli omtyckt lika mycket som du tycker om andra.
Jag vill ha någon som du fast inte just du.
Inget kommer gratis, du måste förtjäna att bli älskad.

Jag skulle kunna göra så mycket, jag har så mycket att ge, för den jag tycker om vänder jag ut och in på allt för att den skall må bra. Jag försöker lära mig allt, alla do's and don'ts och inte glömma något. Att inte tolka alltför mycket ifall det blir fel, att inte vara ledsen och depp om det inte är hans problem och så vidare.. Men varför? För att jag vill visa att jag har något att erbjuda, jag vill inte göra det svårt eller tråkigt, jag vill inte vara till besvär. Allt för att förtjäna att lära kännas, att älskas.. För det är så det är i min värld, jag har aldrig upplevt något annat och om jag fortsätter såhär så är det väl så det kommer vara..

Jag är ensam igen för att jag kommit till vägs ände ännu en gång. Just nu kan jag inte ställa upp, inte vara glad alla dagar, inte vara den som löser allt och får det hända. Jag sitter fast...
Och varför skulle någon som man inte känner och inte riktigt kan lära känna vara värd att ställa upp på då, när det finns så många andra som hon och de som är bättre, någon som inte sitter fast?

Jag kan inte göra mer, jag har inte mer att erbjuda än mig själv som jag knappt kan älska för egen hand. Nog kommer jag att trilla dit igen, det finns så många fantastiska människor därute.

Finns han därute som inte bara vill ha någon som jag utan just jag och ingen annan. Som kan lära sig att älska mig trots att det kanske är lite besvärligt ibland och trots att jag inte sprider glädje omkring mig alla dagar. Någon som får tyst på de där elaka rösterna för gott?..




Tur att hundpussar finns :)

Nytt gips igen..

Idag bytte vi Terrors gips igen. Han fick en ny vinkel på benet för att gå mer normalt på foten och ett fint T igen idag igen =)
Nu har halva tiden gått och allt kunde inte se bättre ut!! Både vovve och matte har fått en massa beröm. Nu sover han ruset av sig framför TVn.



Vi laddar stenhårt inför schlagern på lördag!!!

This is how it is..

Det är många som frågar var jag är och varför och hur det kan komma sig, jag kan ju försöka förklara så gott jag kan utan att skriva en hel roman...

I våras blev jag klar med museologin och praktiken och jobbade som vanligt på KFUM under sommaren. Årets jobb var mer att utbilda mina efterträdare eftersom jag troligtvis skulle bo på annan ort nästkommande sommar. Alltså jobbade jag inte lika många dagar som tidigare år men eftersom jag inte hade någon hyra under sommaren gick det ganska bra ändå. Jag var lovad mitt sedvanliga halvtidsjobb till i mitten av september men fick inte jobba så mycket jag hoppats ändå.
Alltså hade jag inte råd att bo kvar i min studentholk, inte för att jag skulle fått stanna så länge ändå då jag inte pluggade längre. Å andra sidan vet jag ändå inte hur många nakenchocker en människa klarar av i längden...
Så, jag flyttade in hos en kompis för att stanna så länge som jobbet varade men det blev ju som sagt inte så mycket.. Mitt vanliga schema skulle på grund av omorganisering ge på sin höjd hälften av vad jag hade i hyra i månaden och det kunde jag inte bo och leva för. Med hjälp av underbara vänner blev således mitt flyttlass återpackat och kört hem till mamma där det nu står i ett förråd. Akvarierna är utlånade även om det ena inte riktigt höll i flytten. De möbler jag inte kunde sälja skänkte jag bort för de fick helt enkelt inte plats.

Sedan dess har jag säkert sökt 200 jobb men är fortfarande utan. Jag hade några trevliga stunder och ströjobb i Gävle ett tag men de är definitivt slut nu. För tillfället bor jag i mammas gästrum och tar hand om hund och hus när hon inte är hemma. Terror har dessutom en månad till att knata runt med stelben..



Så e de..