Ok, jag vet att det där med tisdagar inte är min grej men shame on me för denna tisdag var helt galet bra! Vi har ju öppnat lägergården nu i helgen med upptakt buller, regn, brak och en ypperligt kall natt i sovsäck så idag hade jag första gruppen i Olympiad. Som en vanlig tisdag gick allt fel. Vi var sena till vårt möte och gruppen en timme tidig men ungarna helt fantastiska och vädret helt underbart! Terrorn fick en del nya kompisar och jag fick snurra en lärare i Gyron =) På vägen hem tog vi oss en liten skogstur och kollade in Umeå från ovan. Dessutom passade vi på att samla på oss några myggbett när vi nu ändå var där. Man bara måste älska Norrland en sådan här dag, tisdag...
För alla er som missat det där med varför jag hatar tisdagar så följer här texten ur en gammal blogg och en tisdag f ör länge sedansom troligen tar priset för värst ever. Den 2o april 2005, Norrköping, Sverige, Världen...
Varför jag hatar tisdagar! [Apr. 21st, 2005|01:04 am]
Det bästa med onsdagar är att det är nästan så långt ifrån en tisdag man kan komma. Fick jag som jag ville skulle tisdagen permanent strykas ur kalender till förmån för en vänligare dag. Det är bara så att om något skall till å gå fel så gör det så på.. Ja justdet, en tisdag.
Jag vaknade på morgonen med näsblod (roligare uppvaknande kan man få) för att upptäcka att jag var lite senare än jag borde och hävde mig ur sängen för att möta denna till synes helt harmlösa tisdag.
Håret ville som vanligt inte så jag svepte in det i en semiklädsam sjal innan jag begav mig mot Spetsen.
Efter en dag på skolan med sega datorer och bortsprungna handledare var jag äntligen på väg hem sådär lite för trött, i min egen värld (ni anar inte hur lycklig man är att man har utför hela vägen hem) då en bil plötsligt blockerar min väg. Som tur är så upptäcker förarens polare mig i rättan tid och räddade hela situationen bara för att jag tio sekunder senare, nästan hemma och lite full i skratt rundar ett hörn lite för snävt och blir rammad av en intet ont anande cyklist. Den cyklande mannen yttrade något om att det inte var hans intention att cykla rakt in i mig vilket jag på något sätt förutsatte.. Men å andra sidan det finns säkert uttråkade gamla män på cykel som har det som hobby att cykla in i unga damer.
Med ett något sargat lillfinger lyckades jag äntligen ta mig hem, nu med en nyvunnen respekt för cyklande gubbar. Men huga så trött jag var. Efter att jag plåstrat om mitt ymningt blödade lillfinger lade jag mig på sängen... bara för en liten stund ni vet och vaknade till känslan av att det var något jag glömt... Mycket riktigt, telefonen ringde; *Var e du??!!!* Jag, Emma, ordförande i sektionen hade sovit över vårt möte med fadderiet... PINSAMT!! Det var bara att packa mig iväg upp till skolan igen.. Denna gång lyckades jag i alla fall ta mig hem oskavd. Efter att jag ätit, pluggat och suttit och trånat vid datorn ett par timmar var det äntligen dags att sätta punkt för denna tisdag.. Bara för att kliva på vattenflaskan som låg på golvet som som en legobit trängde in i min redan ömmande lekamen.. Med en ond fot och och ett smärtande lillfinger svor jag en mindre förbannelse över alla tisdagar och somnade...
När jag vaknade var det onsdag...
För alla er som missat det där med varför jag hatar tisdagar så följer här texten ur en gammal blogg och en tisdag f ör länge sedansom troligen tar priset för värst ever. Den 2o april 2005, Norrköping, Sverige, Världen...
Varför jag hatar tisdagar! [Apr. 21st, 2005|01:04 am]
Det bästa med onsdagar är att det är nästan så långt ifrån en tisdag man kan komma. Fick jag som jag ville skulle tisdagen permanent strykas ur kalender till förmån för en vänligare dag. Det är bara så att om något skall till å gå fel så gör det så på.. Ja justdet, en tisdag.
Jag vaknade på morgonen med näsblod (roligare uppvaknande kan man få) för att upptäcka att jag var lite senare än jag borde och hävde mig ur sängen för att möta denna till synes helt harmlösa tisdag.
Håret ville som vanligt inte så jag svepte in det i en semiklädsam sjal innan jag begav mig mot Spetsen.
Efter en dag på skolan med sega datorer och bortsprungna handledare var jag äntligen på väg hem sådär lite för trött, i min egen värld (ni anar inte hur lycklig man är att man har utför hela vägen hem) då en bil plötsligt blockerar min väg. Som tur är så upptäcker förarens polare mig i rättan tid och räddade hela situationen bara för att jag tio sekunder senare, nästan hemma och lite full i skratt rundar ett hörn lite för snävt och blir rammad av en intet ont anande cyklist. Den cyklande mannen yttrade något om att det inte var hans intention att cykla rakt in i mig vilket jag på något sätt förutsatte.. Men å andra sidan det finns säkert uttråkade gamla män på cykel som har det som hobby att cykla in i unga damer.
Med ett något sargat lillfinger lyckades jag äntligen ta mig hem, nu med en nyvunnen respekt för cyklande gubbar. Men huga så trött jag var. Efter att jag plåstrat om mitt ymningt blödade lillfinger lade jag mig på sängen... bara för en liten stund ni vet och vaknade till känslan av att det var något jag glömt... Mycket riktigt, telefonen ringde; *Var e du??!!!* Jag, Emma, ordförande i sektionen hade sovit över vårt möte med fadderiet... PINSAMT!! Det var bara att packa mig iväg upp till skolan igen.. Denna gång lyckades jag i alla fall ta mig hem oskavd. Efter att jag ätit, pluggat och suttit och trånat vid datorn ett par timmar var det äntligen dags att sätta punkt för denna tisdag.. Bara för att kliva på vattenflaskan som låg på golvet som som en legobit trängde in i min redan ömmande lekamen.. Med en ond fot och och ett smärtande lillfinger svor jag en mindre förbannelse över alla tisdagar och somnade...
När jag vaknade var det onsdag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar