Acceptera det jag inte kan förändra...

Med respekt för alla som var med då. Jag tror inte att någon tänker, känner eller handlar på samma vis som för tio år sedan men ibland så måste man få skriva av sig och detta är min sanning från "the recieving end"..

Nu i dagarna är det tio år sedan jag tog studenten, det är nästan en tredjedel av mitt liv som förflutit sedan dess men idag hade det kunnat vara igår. På min morgonpromenad med hunden mötte vi ett gäng studenter som sjöng kramades och skrattade när de gick vägen fram och plötsligt kom det bara över mig. Det var så starkt att tårarna började samlas i ögonvrån.

Vad skulle jag inte ge för att få göra om min student, att få vara sådär glad, att få ha klasskamrater att sjunga med skitsamma om det regnar.

Lång historia kort så passade jag väl aldrig in i min gymnasieklass men jag härdade ut min tre år och fick trots allt bra betyg. Dock blev de sista veckorna i skolan ett bevis för hur ensam jag vägrat erkänna för mig själv att jag var. Ingen pratade med mig, det var som jag inte fanns eller framförallt inte var önskvärd där jag var.

Alla klassfesterna missade jag, jag var inte bjuden. Mer än en gång bestämdes tid och plats för festligheter med som ändrades utan att jag fick veta, Jag väntade ensam på mötesplatserna mer än en gång, mer än länge innan jag gav upp och tog bussen hem istället. På den traditionella studentlunchen fick jag sitta på en gavel och bara lärarna pratade med mig. Balen klarade jag inte av att gå på, åkte till Örebro och funktionärade mig istället.

Tydligen, fick jag veta långt senare, ville min klass inte ha med mig ut på trappan eller flaket heller. Jag fick sitta och vänta utanför klassrummet medan beslutet togs, själv var jag för bruten för att fråga varför. 

Inte för att jag inte hade vänner, jag fick hänga med de som tog mig an. Jag är fortfarande ytterst tacksam för att jag fick tränga mig på, för alla fina blommor jag fick och för finaste M som kom till min "studentmottagning".

Jag vill fortfarande inte ha mina studentbilder. Min mamma förvarar min studentmössa för jag vill slippa se den. Hon tror att jag kommer vilja ha den en dag, jag är inte lika säker. 

I efterhand vet jag inte varför jag försökte så att göra det bästa av det, att sitta och vänta och hoppas, att klä ut mig och dansa till guldtrofén och allt. Jag vet inte om det skulle känts bättre om jag hade låtit bli, om jag verkligen berättat för de vuxna omkring mig hur det stod till. 

Istället log jag, åkte flak och gömde besvikelsen och ensamheten någonstans långt inne för att nu tio år senare sitta och gråta ögonen ur mig över något som jag inte kan förändra, ta tillbaka eller göra om.

Ikväll kryper jag upp i soffan med dem jag älskar och som älskar mig tillbaka, som jag är. Det, är värt allt!

Det finns fler än jag därute, som gått med klumpen i magen många skoldagar och som gömmer och glömmer den de flesta dagar i resten av livet. Ingen borde

behöva göra det, ingen!

Avslöjad!!!!

Idag när jag kom hem från jobbet så hade någon en överraskning åt mig...

Ledtråd 1: Ingen hund möter upp i hallen..

Ledtråd 2: Hmm... Brukar det inte vara en tygpåse i den andra änden på det där handtaget??

 
Ledtråd 3: Där lade jag den inte när jag gick hemifrån, vad har hundskrället hittat på nu??

 
Ledtråd 4: Jaha, det var den godispåsen... Nummer minst fem i ordningen, nu blir det inga fler! We had a good run...
 

Matte gömmer dem bra men hunden hittar dem alltid, sådeså!!!

Skäms lite för syns skull...

Som hundägare...

Fastnade i en intressant diskussion på FaceBook idag om så kallade "Hundattacker". Spännande ord för något som i och för sig kan sluta illa för både hund och ägare men som framförallt ät helt onödigt. 

I vår familj har vi i stort sett alltid haft hundar, en eller flera. Våra bekanta och flera grannar likaså. Dessutom hängde jag på oerhört många hundutställningar eftersom min far var hunddomare. Aldrig hörde jag någonsin någon tala om några "attacker". Historier om hundar som "rykit ihop" eller som bitit människor av olika anledningar ja, men inte så ofta som nu. Det skrevs då aldrig om det i tidningarna vad jag minns i alla fall. Naturligtvis fanns det sådana som hade tok till hundar men dessa visste man vilka de var och undvek. Dessutom brukade ägarna också vara lite lagom tokiga i de fallen...

När jag skaffade hund och en stor sådan tillika blev jag plötsligt smärtsamt medveten om hur viktigt mitt arbete med min hund är i en omvärld där det hellre ropas "attack" än frågar hur det gick till.

Jag och Terror har blivit konfronterade av lösa hundar vid flera tillfällen, mest inne i stan, och utgången har varit väldigt olika. Oftast har det gått bra för alla även om det låtit ganska illa hundarna emellan. Blodvite har uppstått, mest på min hund men jag är den som gör mig mest illa. Jag kliver in emellan och skyddar min hund för jag vet att han kan försvara sig om han måste och då är han tyvärr oftast störst och hårdast. Jag litar på min hund, jag vet att han ser skillnad på hund och människa, jag vet att han kan försvara sig utan att skada "mer än vad situationen kräver" och vi har haft en väldig tur.

Alla hundar lever men det mest skrämmande i samtliga fall så har inte ägaren lärt sig något och fortsätter med samma riskbeteenden som förr. Jag anser att det är mitt ansvar att känna min hund, oavsett hur stor den är, att inte utsätta den för något som är skadligt för den eller för mig. Tyvärr har inte alla hundägare samma förmåga till riskbedömning ens i de vardagliga situationer som kan uppstå under en helt vanlig promenad. 

Jag citerar en vän: "Jag är inte längre rädd för hundar, jag är rädd för hundägare..."

Själv har jag en egen liten mental checklista som i stora delar är nedärvd från mina föräldrar och som jag tycker fungerar väldigt bra för mig och Terror i sin enkelhet.

1. Känn din hund, hur är dagsformen? Kan vi klara allt idag eller nöja oss med hälften?

2. Gå på rätt sida vägen med hunden på rätt sida om dig. Om detta inte är möjligt, ha hunden på din insida så den inte behöver möta trafik, andra fotgängare eller hundar.

3. Undvik situationer som utsätter dig eller din hund för risker. Det finns ingen stolthet i att gå den väg som man tänkte när man gick ut. Gå hellre en omväg istället för att möta en hund som inte verkar stabil, fyllon, katter, flexikoppeljojjosar, barn eller andra saker som din hund kanske inte behöver konfrontera just idag.

4. Släpp inte hunden lös i stan om du inte har sådan lydnad på den som om att den skulle gått i koppel. Många håller inte med mig, det är ju jättemysigt att ha hunden lös i parken och kasta boll. Det tycker alla hundar, även de som borde gå i koppel. Din hund kanske är jättesnäll och bara vill leka men du vet inget om min hund ! Kasta gärna boll lösa men gör det där det inte kör bilar, springer barn och attraherar andra hundar.

 

5. Säg nej! I all välmening såklart men alla dagar vill vi inte hälsa på barn, tanter eller andra hundar hur söta de än må vara.

6. Expect the unexpected! Du vet aldrig vad som kommer runt hörnet, använd reflex och försäkra din hund!

Vi kommer fortsätta att promenera jag ochTerror och hoppas på att slippa några fler incidenter för vår del.

Min åsikt om Flexikoppel tar vi en annan dag..

Helst ligger hunden ändå i knät o snarkar vidare :)

7,5

Får jag önska mig födelsedagspresenter fast jag egentligen inte fyller år i år??

Jag blir ju inte så farligt mycket äldre i alla fall ;)

Det skall vara rättvist!

Arbetsfördelningen här hemma:

Matte och husse:

Dammsuger hundmattan, promenerar, matar, klipper klor, duschar hund, städar hundbädden och leksakslådan, borstar hundtänder, fixar godis, ordnar med roligt bus, plockar bajs mm.

Hunden:

Håller reda på när diskborsten skall bytas...