Jag är bra på..

Så länge jag kan minnas har jag velat vara bra på något, vadsomhelst. Att få höra: "Men det där är du ju så bra på!" Eller: "Den där Emma hon är ju så bra på att..." Just den där grejen, vad som helst, har jag aldrig riktigt funnit, eller förstått att jag har funnit. Oftast så får man ju veta det långt senare, att jag kanske var på något, långt efter att jag slutat med just det. Som när jag spelade trumpet, någon annan var ju alltid bättre än mig. Eller när jag målade akvareller så var det bara syrrans alster som prydde väggarna. Eller när jag pluggade så var det alltid någon som var lite vassare, lite bättre eller åtminstone sade sig vara det.
Sådär i efterhand när man slutat skolan eller ett jobb kan man få höra: "VA! Spelar du inte längre?" eller "Du som är en så trevlig å' duktig tjej!" Men nej, jag spelar inte lägre, jag pluggar inte längre och just nu har jag inget jobb heller och skall faktiskt säga att jag är SJUKT DÅLIG på att vara arbetslös. Mest därför att jag har så vansinnigt svårt att säga vad jag är bra på. Hur man än vänder och vrider på verkligheten kommer alltid någon vara bättre än mig på vad som helst och antagligen finns det en bild på det på Google.
Tänk om vi alla hade med oss en lagom dos med bekräftelse i bagaget så att vi framför allt blir bättre på att berömma varandra utan att vara rädda för att att förminska oss själva. Vad världen skulle vara annorlunda om man i alla fall någon gång fick ett litet gott ord på vägen när man faktiskt behövde det och inte när trumpeten, korsstygnsbroderiet, staffliet, och locktången trängs längst in i garderoben bredvid den där påsen med halvlästa böcker som man ser smart ut när man läser....


Jag tror ändå att det inte bara handlar om att vara stor i käften för att få ett jobb, framförallt inte när det gäller att behålla det sen!
Jag är i alla fall glad allt som oftast, bakar god kladdkaka och tänker ringa någon och berätta hur bra jag är någon dag, men inte just idag...